Kriget avgjorde Hamzas yrkesval

Det märks att Hamza Kwedar gillar sitt jobb. Han rör sig vant på infektionsavdelningen och berättar entusiastiskt om hur det är att arbeta som sjuksköterska. Trots en fasansfull båtresa över Medelhavet som ensam 14-åring och traumatiska upplevelser av krig i Syrien klarade han skolan med toppresultat. I våras blev han färdig sjuksköterska efter åtta år i Sverige.

– På förmiddagen har det varit mycket, men nu är det lugnare. I dag är jag löpare, jobbar som backup-sjuksköterska. Rycker in där det behövs, säger Hamza Kwedar, 23, när vi möts en tidig eftermiddag på infektionsavdelning 152 på Centralsjukhuset Kristianstad.

Han har hämtat ut läkemedel till en ny patient, delat ut läkemedel, tagit emot samtal, hanterat bokningar, lagt om förband, skrivit in det han gjort och mycket annat. Med 22 patienter fördelade på tre korridorer finns det alltid något som behöver göras.

Som nyutexaminerad sjuksköterska fick han fast jobb direkt på infektionsavdelningen efter att ha blivit uppmanad att söka en ledig tjänst. Hamza tvekade inte eftersom han visste att infektionsavdelningen har rykte om sig att vara en bra arbetsplats. 

– Infektioner handlar om så mycket, olika infektioner och bakomliggande sjukdomar. Här utvecklar jag mig, lär mig jättemycket hela tiden. Mer avancerade saker. Varje dag när jag kommer hem efter jobbet har jag någon medicinsk term som jag kollar upp, berättar han.

Lärde sig fort

Line Bengtsson, sjuksköterskan som var en av Hamzas handledare under utbildningen, dyker upp efter avslutat jobbmöte. Line och Hamza sätter sig vid en datorskärm för att gå igenom vad han gjort under dagen.

– Det gick fort för Hamza att lära sig. Här på infektion är det ett brett spektrum att ta in. Du kände dig nog rätt fullproppad i huvudet i början, säger Line med ett skratt och vänder sig mot Hamza som nickar instämmande.

Vi slår oss ner i avdelningschefens rum.

– När jag var elva år upplevde jag krig i mitt hemland Syrien. Som barn förstod jag inte vad krig är och vad de snackade om på nyheterna, berättar han.

Gatan hemmavid hade spärrats av och sandsäckar staplats under en natt. Beväpnade människor, som tillhörde oppositionen, hade anlänt till staden Aleppos förort. Strax därefter anlände regimens styrkor och de två sidorna besköt varandra.

– Skadade låg på gatan och skrek i flera timmar. Ingen vågade gå dit för att hjälpa. Det var varmt och de döda kropparna började lukta och svällde upp efter några dagar. Det stank, överallt.

Regimens styrkor meddelade att de skulle “rensa” området från beväpnade oppositionella. Civilbefolkningen fick 48 timmar på sig att bege sig därifrån. Husen flygbombades och statens militära styrkor trängde tillbaka de oppositionella. När Hamzas familj återvände tre månader senare kontrollerades området av regimen.

Skadade låg på gatan och skrek i flera timmar. Ingen vågade gå dit för att hjälpa. Det var varmt och de döda kropparna började lukta och svällde upp efter några dagar. Det stank, överallt.

– Vi fick komma tillbaka för att hämta våra saker. Men vårt hus var bombat och förstört. I källaren låg döda kroppar och blodiga kläder. Massor med skott överallt.

Fick känslan att vilja förändra

De omskakande upplevelserna väckte tankar hos elvaårige Hamza.

– Jag ville bli polis eller läkare för att kunna göra någonting. Som barn tänkte jag läkare, då visste jag inte vad sjuksköterska är. Jag fick en känsla av att vilja förändra, göra saker annorlunda och bättre, förklarar han.

Läkarutbildningen är lika lång i Syrien som i Sverige, men däremot finns ingen motsvarighet till den svenska sjuksköterskeutbildningen. För annan vårdpersonal än läkare finns enbart korta utbildningar.

Familjen lämnade Syrien efter mer än ett år utan eget hem. Risken hade annars varit att Hamza tvingats göra militärtjänst för diktaturen. Två äldre bröder gav sig i väg först för att undvika tvångsrekryteringen till militären. Pappan jobbade som lastbilschaufför utomlands och var inte i Syrien när kriget bröt ut.

Familjen återförenades i Egypten. Hamzas pass var tidsbegränsat till två år (han blev utvisad till Syrien från Egypten utan giltigt pass) vilket ställde honom inför valet att antingen återvända till Syrien och där göra militärtjänst hos regimen eller att bli dödad – om han vägrade göra militärtjänst hos regimen riskerade han att bli avrättad. Det tredje alternativet var att ta sig till Europa.

Skräckfylld båtfärd

Människosmugglarna lovade att det skulle ta sex dagar att resa till Italien med båt. Hamza och hans familj fick se foto på en fin båt med plats för 20 personer. Verklighetens båt, dit migranterna kördes ut med mindre båtar, visade sig vara i uselt skick. På den var omkring 80 personer tvungna att trycka ihop sig. Smugglarna beslagtog alla väskor.

– Jag var 14 år och åkte ensam, kände ingen. Vi var många. Jag betraktades som en man och hamnade överst i båten. Däruppe var det kallt på natten och vågor slog in. På dagen var det jättevarmt. Kvinnor och barn var där nere. Vi hade ingen toalett, ingenting…

Den sjätte dagen var maten slut. Lök, vitlök, citron och salt var det som återstod. Vattnet tog slut dag nio.

– Man kunde överleva, men mådde inte bra. Ville man dricka fick man dricka från havet. Det är svårt, men går när du inte har något annat val.

De första dagarna var Hamza dödsförskräckt och vaknade varje gång en våg sköljde in över däck. Kvinnor och barn skrek och grät när vågorna gick höga. Båten upptäcktes den elfte dagen och Röda Korset såg till att den blev bogserad till hamn i Italien. Alla överlevde, men många var sjuka med smärtor, diarréer, sår och feber.

Tillsammans med fyra personer köpte Hamza en bilresa till Danmark. Den resan minns han inget från eftersom han sov hela vägen.

– Jag bodde på ett ungdomsboende för asylsökande i Glimåkra. För killar under 18 år. Alla som jobbade där var svenskar. Ville jag något var jag tvungen att säga det på svenska. Jag skämdes i affären, därför gick jag aldrig dit utan sparade bidraget jag fick.

Lärde sig svenska med böcker och lappar

Hamza lånade böcker på biblioteket, läste sagor, tidningar och på nätet.

– Efter skolan låste jag in mig på mitt rum. Självmant. För att jag skulle lära mig språket. Läste, läste, läste och skrev. Fyllde A4:or med “dricka, drack, druckit”. Skrev, ord för ord.

Han skrev lappar med orden för allt som fanns på rummet. När han vaknade såg han genast ordet “stol” på sin stol och “golv” på sitt golv.

– Det var effektivt. Jag läste tidningar, men förstod inte allt. När jag inte fick fram ett ord blev jag frustrerad och frågade personalen. Efter fyra månader behövde jag inte tolkhjälp. Då blev det roligare. Jag kunde prata och diskutera med folk.

På drygt ett år hade Hamza gått nian och klarat gymnasiebehörigheten. Att dela ut tidningar gav lite extra pengar. På Konsum fick han sitt andra jobb. Samtal med en kurator och fysisk träning hjälpte honom att bearbeta minnena från kriget och båtresan. Sommarjobb på ett äldreboende återupplivade tankarna på en framtid i sjukvården.

Vård- och omsorg det självklara valet

Vård- och omsorgsprogrammet blev det självklara gymnasievalet. Hans höga betyg gav honom möjligheten att praktisera i Storbritannien. Han fick även ett stipendium från skolan. Under jobbet i hemtjänsten bestämde han sig för att utbilda sig till sjuksköterska.

– Här jobbar sjuksköterskor nära patienterna och kan göra skillnad. Vi har ett stort ansvar, räddar liv. Vi är spindeln i nätet för andra vårdkategorier och läkarens högra hand.

Tillbaka på infektionsavdelningen möter vi sjuksköterskan Olivia Perdegård Palm, skyddsombud och förtroendevald. Hon är på väg till röntgen men hinner växla några ord.

– Här på infektion jobbar flera erfarna. Det finns många att fråga, säger Olivia. Att trivseln är god får folk att stanna på avdelningen. Här finns, påpekar Olivia, chefer som valt att satsa på personalen, bland annat med vidareutbildningar.

Hamza är självfallet stolt över vad han åstadkommit.

– Jag har inte fått något serverat. Allt har jag klarat på egen hand: utbildning, körkort, bil… Nu står jag här med ett professionellt yrke.

Hamzas mål är att inom fem år ha skaffat sig en specialisering. Så småningom vill han utbilda sig till minst ännu en specialisering.

– Högst på listan står hjärta och lungor, kanske njurar. Jag behöver mer kött på benen för att kunna fortsätta göra nytta, göra skillnad, säger Hamza innan han återvänder till arbetet.