Kroppen påminner om villkoren

Den låg alltid redo på akutvagnen inne på expeditionen. En fyrkantig, solgul liten apparat med grå sladd och två displayer, pulsoximetern.

Jag och min arbetskamrat hade aldrig riktigt tid att prata med varandra under ett pass, vi kunde växla några ord medan vi blandade antibiotika eller drog upp insulin, men vanligtvis inte mer än så. Då och då unnade vi oss dock nöjet att sammanstråla vid akutvagnen och den solgula lilla apparaten. Det tog några sekunder att fästa proben på fingret och läsa av. När resultatet blinkade fram ryckte vi på axlarna med ett snett leende och hastade vidare. Jag hade ofta en puls runt 90. ??

Det är precis ett år sedan jag lämnade vårdavdelningen. Nu utövar jag mitt yrke på en helt annan typ av arbetsplats. Jag ansvarar för en patient i taget och äter lunch i lugn och ro. Jag kan prata med en patient i en halvtimme, eller i 50 minuter, beroende på vad hen behöver. Det där rallyt är historia, allting är frid och fröjd, eller?

?Nej, för vissa minnen kan man inte stämpla ut ifrån. På tv-nyheterna, i tidningsartiklarna och i bloggarna basuneras ut att patientsäkerheten är hotad, att personalen tvingas till omöjliga prioriteringar. Genast ställer kroppen in sig på flykt eller försvar. Hjärtat hamrar, händerna darrar, kinderna hettar. ?

För racet fortsätter ju som förut i samma hus, några våningar ner. Och på de andra avdelningarna och akutmottagningarna runt om på landets sjukhus. Överbeläggningarna, den slimmade bemanningen, de utlokaliserade patienterna, det bara fortsätter. En tidigare kollega stapplar ut från sin arbetsplats sent på kvällen och tackar jobbarkompisarna hon kämpat tillsammans med. Jag ser det i en status på Facebook. En flash från verkligheten, precis som larmrapporterna som kommer och går, utan att lämna några bestående spår. I världen utanför är det faktiskt svårt att förstå hur det kan vara. Om inte min kropp påminde mig skulle jag inte heller tro att det var sant.

??Min ilska över det som pågår är än större i dag. Ilskan över vad en sjuksköterska alldeles för ofta tvingas hantera och under vilka omständigheter. Med nya perspektiv och nya erfarenheter ser jag än tydligare hur sjukt arbetslivet ter sig för så många. Det behöver inte vara så.?

Jag lärde mig allt jag kan på min vårdavdelning. Där upplevde jag de största ögonblicken, var med om oslagbara patientmöten. Där fanns en genuin gemenskap och ett samarbete som aldrig svek. Men jag kunde inte acceptera villkoren. ??

På min nya arbetsplats finns det ingen pulsoximeter.