Kvinna vid ratten

Som kvinna, sjuksköterska och chef har hon mött motstånd förut. Ändå blev hon förvånad när hon förstod hur omstridd hon var som tilltänkt verksamhetschef över psykiatrin. Men Birgitta Årnfelt har alltid velat testa sina gränser, ända sedan hon som 7-åring satte sig bakom lastbilsratten och körde iväg.

8 januari 2001

Birgitta Årnfelt trivs med att vara på väg. Hon tillbringar ungefär åtta timmar i veckan i sin leasade Ford när hon kör till någon av sina sex arbetsplatser. Psykiatrin i Hälsingland är utspridd mellan Bergsjö, Hudiksvall, Söderhamn, Bollnäs, Ljusdal och Edsbyn. Bästa arbetsplatsen tycker hon är sträckan mellan Järvsö och Bollnäs. »Där tänker jag så bra.«

För ett och ett halvt år sedan skapade hon rabalder inom psykiatrin i Hälsingland genom att inte vara läkare. Den lokala pressen skrev om läkarindignationen över att en sjuksköterska utsetts till verksamhetschef för psykiatrin: »Jag har svårt att se att verksamheten skulle fungera med en sjuksköterska i ledningen.« »Läkarkåren anser att den kommande chefens meriter och personlighet kan vara goda i sig, men att de inte motsvarar den stora uppgift det är att leda landskapskliniken i psykiatri.«

Själv satt Birgitta Årnfelt på behörigt avstånd i Uppsala. Hade hon haft tillgång till tidningen Ljusdalsposten hade hon kanske aldrig vågat säga ja till uppdraget, säger hon i dag.

Tjänsterummet är beläget på sjukhuset i Söderhamn och det enda som vittnar om någon personlig smak är en inramning av en mängd små konstkort av konstnärinnan Hilma af Klint. Hon förklarar de få pärmarna med att hon sätter en ära i att inte samla på sig en massa. I stället är hon en ivrig användare av ny teknik och arbetar ofta hemifrån.

Älskar bilar
Sjuksköterskan och verksamhetschefen Birgitta Årnfelt är 57 år, älskar bilar passionerat och drömmer om att köpa motorcykel. Hon är bördig från Östergötland och hennes »ö:n« blir längre och bredare ju mer avslappnad hon känner sig under ett samtal, säger hon. Som äldsta dotter till en åkeriägare utanför Linköping blev hon sjuksköterska mest som en protest mot föräldrarna, vars önskan var att hon skulle ta över åkeriet.

Belåten med protesten mot föräldrakraven kände hon sig ändå utanför när hon kom till sjuksköterskeskolan. Medan de övriga sjuksköterskeeleverna gick på danslokal stod hon med sina killkompisar och byggde bil. 1967 tog hon i alla fall sin sjuksköterskeexamen. Hon ville bli distriktssköterska, men »bara äldre den ena dagen och barn med prickar den andra – det var inget för mig«. Det blev barnpsykiatri, följt av ett avbrott för studier då hon läste 40 poäng administration, därefter vuxenpsykiatri och en kort period av skolhälsovård.

I mitten av 1970-talet lämnade Birgitta Årnfelt Linköping för Uppsala, där hon fick användning för utbildningen i administration. Först som klinikföreståndare på Samariterhemmets sjukhus och ett par år senare på Kronåsen – ett barn- och ungdomspsykiatriskt sjukhus på Ulleråkers sjukhusområde. Där genomförde hon en redan politiskt beslutad omorganisation med färre vårdplatser inom barnpsykiatrin som följd. Det blev tal om att flytta över till Akademiska sjukhuset, men hon föredrog den mer patientinriktade vården inom Ulleråker.

Geriatrik blev nästa arbetsområde. En dynamisk klinikchef gjorde arbetet stimulerande och hon konstaterar att det var en god vård de erbjöd de psykiskt sjuka åldringarna. Det var innan sektoriseringen av psykiatrin genomdrivits. »Hade tanken följts upp med resurser, hade det blivit bra«, säger hon, i likhet med andra inom psykiatrin.

Hon beskriver sig som en nyfiken person och har inte svårt att lämna ett område för att utforska ett nytt.

– Jag tycker om att se mig omkring och vill inte fastna i en fålla.

Hårdhänt lärdom
Hela tiden har hon drivits av en nyfikenhet på var hon har sina gränser. Efter att ha fått en kvalificerad ledarskapsutbildning vid Institutet för personal- och ledarskapsutveckling i Uppsala, sa hon ja till ett vikariat som kulturchef inom landstingets kulturförvaltning. Ett år senare lämnade hon uppdraget för att läsa 40 poäng handledning. Hon blev ansvarig för ett projekt om familjestöd och skräddarsydde utbildningar för vårdbiträden inom Uppsala kommun. Samtidigt fungerade hon som handledare för arbetsledare inom psykiatrin.

Birgitta Årnfelt har flaxat och farit, som hon uttrycker det. Men så har livet på ett hårdhänt sätt lärt henne att det finns det som är värre än att rycka upp rötterna och börja om på nytt. Vid 32 års ålder vaknade hon en morgon och fann sin man död bredvid sig i sängen. Tillvaron stannade av en lång tid. Det har gått 25 år, men sorgen finns kvar. »Det är inte sant att tiden läker alla sår«, säger hon.

Hon ser sig inte som en orädd person och påstår att hon nog knappast hade sökt tjänsten som verksamhetschef om hon förstått hur känslig hennes kandidatur var.

– Jag begrep inte – eller ville inte begripa– att det var sådant motstånd från läkarhåll.

Men hon har mött motstånd förut. Med ett stråk av bitterhet i rösten konstaterar hon att det finns ett glastak för kvinnor, och sjuksköterskor, som det är lätt att stöta huvudet mot. För mycket kompetens kan skapa oro bland dem som har makten.

– I min enfald trodde jag att det var för att jag var kvinna som de kände sig hotade av mig. Nu inser jag att det mer är yrkestiteln än könet som kan skrämma.

– Det finns läkare som anser att sjuksköterskor får för mycket makt och jag har mött dem som beklagande konstaterat att det bara är sjuksköterskor som får ledarkompetens. De ser sig själva som vårdens naturliga ledare.

Dålig på att lyssna ibland
Tester och djupintervjuer inför tillsättningen av tjänsten som verksamhetschef bekräftade sådant som hon anat om sig själv. Bland annat att hon är målinriktad, vilket hon ser både som en styrka och en svaghet i rollen som ledare.

– Ibland är jag dålig på att lyssna och förmår inte i tid bromsa frågor jag inte borde driva.

Å andra sidan kompenseras denna brist på lyhördhet av en förmåga att kunna erkänna när hon har fel.

– Jag har inte svårt att ändra mig när jag har fel och det ser jag som en styrka.

Att vara verksamhetschef i psykiatri är till och med roligare
än hon trodde och i dag känner sig Birgitta Årnfelt trygg i sin chefsroll. Sjukhusdirektörens stöd har varit till god hjälp när det stormat kring hennes utnämning och när hennes kompetens eller eventuella brist på sådan har ifrågasatts. Och på det hela taget tycker hon att samarbetet med personalen fungerar bra. Men tillägger lite försiktigt »att en sak är ju hur jag uppfattar det«. Hon erkänner att hon inte har självförtroende nog att stolt utropa: »Hurra vad jag är bra!«

Det finns fortfarande de som anser att en verksamhetschef måste vara medicinskt ansvarig och därför läkare. Det enda sättet att vinna över motståndare på sin sida är att visa sig positiv, säger Birgitta Årnfelt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida