Kvinnor fick skulden

Läkemedelskatastrof. När de första neurosedynskadade barnen föddes visste ingen vad som var orsaken. Efter larm i december 1961 stoppades preparatet, men då var det för sent.

Ann kom till Eugeniahemmet i Stockholm sommaren 1961, en liten flicka som saknade ben och hade missbildade armar. I slutet av året blev det känt i Australien och Västtyskland att Neurosedyn, som gavs mot allt från magbesvär till ångest, kunde orsaka missbildningar och försäljningen stoppades. Strax därefter, i januari 1962, anställdes socionomen Inga-Maj Juhlin på Eugeniahemmet som tog emot barn med handikapp av olika slag.

Snart kom en liten pojke som hon minns särskilt. Han hade varken armar eller ben och visade tydligt sin undran över vart han hade hamnat.

— De svåraste kom först; de hade varit på spädbarnshem och föräldrarna ville inte ha hem dem. Jag glömmer aldrig den här pojken, hans frågande blick och allvaret i ögonen. Han var så nyfiken och visade sig vara både begåvad och rolig, men hans föräldrar såg ingen möjlighet att ta hand om honom, berättar Inga-Maj Juhlin.

När han så småningom fick ett fosterhem och Inga-Maj Juhlin kom på besök, frågade de andra barnen i familjen vem hon var. Då svarade han att ”hon är mamma till alla barnen på Eugeniahemmet, och så pratar hon i telefon”.?

Efterhand kom alltfler barn och frågorna från föräldrarna var många; om barnen, deras skador och om de skulle överleva. Nu har Inga-Maj Juhlin gjort sitt för att vårdskandalen inte ska falla i glömska. I sin bok Rikskuratorn berättar hon om barnen, föräldrarna och hur vården hanterade dem.

— Det kändes förfärligt. Vi skulle ge råd, men varken läkarna eller vi visste något och ingen kunde svara. Jag tänkte att det här är en katastrof, men nu är barnen här och vi ska ta hand om dem.

I slutet av 1962 fick Eugeniahemmet i uppgift från Medicinalstyrelsen att ta emot de neurosedynskadade barn med svåra skelettskador som fanns på spädbarnshem eller var kvar på sjukhusens förlossningsavdelningar. Inga-Maj Juhlin fick uppdraget att hjälpa föräldrar i hela landet att hitta vårdplatser, få kontakt med läkare samt ge råd om hur barnen skulle tas om hand.

— Jag blev i grunden skärrad, men vågade inte säga nej. Inte visste jag mer än någon annan var i landet det fanns neurosedynskadade barn och vilken vård de behövde. Alla frågade om de skulle överleva, men ingen kunde svara.

Det ena barnet efter det andra kom nu till Eugeniahemmet, även de allra minsta. De flesta hade inte haft kontakt med sina föräldrar och alla var svårt skadade.

Inga-Maj Juhlin for omkring för att ta reda på var de återstående barnen fanns, vilka skador de hade och vad familjerna behövde. Till slut var samtliga 131 barn kartlagda och hon fick kontakt med en del av föräldrarna. Publiciteten kring Neurosedyn hjälpte en del att acceptera situationen, barnens skador berodde inte på något fel hos dem. Ändå var det många som anklagade sig själva för att ha tagit tabletterna.

Eftersom Neurosedyn inte bara ordinerades till kvinnor, väcktes vid en medicinsk riksstämma frågan om spermier kunde vara skadade om fadern hade tagit läkemedlet, men det skrattades bort.

— Det var så angeläget att göra det till en kvinnofråga. Många av de mödrar som hade tagit Neurosedyn var redan stämplade som psykiskt instabila, men jag såg att det lika gärna hade kunnat vara männens läkemedel som påverkade.

Många av barnen bodde på Eugeniahemmet upp till fyraårsåldern eftersom föräldrarna inte klarade av att vårda dem och de inte hade något hem. Men barnen tog ofta chansen till kontakt när vuxna kom på besök.

— De som kom för att besöka något annat barn blev ganska ställda och generade när de blev erbjudna en föräldraroll, men för barnen var det en tragisk situation. De hade behov av kroppskontakt, att bli lyfta och burna, och blev besvikna när de inte fick följa med någon hem.

En del av de biologiska föräldrar som hade lämnat ifrån sig sina barn hade påverkats av omgivningen och av vårdpersonal som hade uppmanat dem att lämna bort barnen. Säkert hade de saknat sina barn och undrat över deras öde — kanske gnagde också samvetet — så när de träffade sina barn igen blev de lättade. Flera barn skrevs ut till föräldrarna, som de inte hade sett sedan de föddes.

Förutom att hitta och ta kontakt med föräldrar föll det också på Inga-Maj Juhlins lott att hitta fosterhem. Så angelägen var hon att barnen skulle få ett riktigt hem att hon såg alla gifta par hon kom i kontakt med som presumtiva fosterföräldrar och ställde frågan.

— När det lyckades hände det att andra i omgivningen blev intresserade, de såg att det kunde fungera rent praktiskt i ett vanligt hem.

Det sista barnet var i fyraårsåldern och på väg att ge upp när han äntligen fick en familj.