Lagen och diskrimineringen
Du som läser det här tillhör en högutbildad yrkesgrupp med stort ansvar för det dyrbaraste en människa äger – liv och hälsa. Som sjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorska är du därför omistlig för vården. Utan ditt engagemang, kunskap och ambition att göra vården bättre skulle verksamheten stå sig slätt. Det vet alla. Det vet också arbetsgivaren. Ändå har vi långt kvar till lönediskrimineringens efterlängtade hädanfärd. För att påskynda den behövs alla tänkbara krafter och åtgärder.
Efter avtalsrörelsen 95, då arbetsgivaren vägrat medverka till en gemensam plan för att avskaffa lönediskrimineringen, deklarerade Vårdförbundet sin avsikt att använda alla medel för att rättställa medlemmarnas löner. Dit hörde den nyligen skärpta jämställdhetslagen, och pengar avsattes för att pröva lagen och driva tvister. Vi tänkte förstås också fortsätta arbeta via förhandlingar.
Så småningom visade det sig att jämställdhetslagen inte var det kraftfulla verktyg som vi trott och hoppats. I stället stötte vi på problem i form av passiva arbetsgivare, som vägrade ta i lönediskrimineringen med hänvisning till de ärenden som väntade på behandling hos Jämo eller i arbetsdomstolen. Det var med andra ord svårt att verka på två fronter samtidigt. Av detta har vi lärt två saker.
Det ena är att jämställdhetslagen behöver anpassas till den svenska modellen med förhandlingar och kollektivavtal, som tvingar arbetsgivaren att ta itu med de osakliga löneskillnaderna, i stället för att ignorera dem. Lagen borde också ge den fackliga organisationen bättre påtryckningsmedel.
Det andra är behovet av ett klargörande av Vårdförbundets roll och uppgifter i förhållande till den myndighet som övervakar lagen, det vill säga Jämo. Den sammanblandning av myndighetens och förbundets respektive roller, som vi själva bidragit till, har lett till att såväl medlemmar som motparter varit oklara över vem som driver Vårdförbundets ärenden. Det gynnar inte kampen mot lönediskrimineringen. Och därmed inte heller medlemmarna. Därför tar vi nu ett steg från myndigheten, så att det klart framgår när det är facket som agerar och när det är myndigheten som gör det.
Genom att klargöra detta skaffar vi oss en kraftfullare position gentemot arbetsgivaren, som inte har något att skylla på längre.
Detta är bakgrunden till den debattartikel i DN i slutet av oktober, som väckte sådan uppmärksamhet. Tyvärr fick massmediadebatten snabbt en felaktig vinkel. Vår kritik av jämställdhetslagens utformning framställdes som ett avståndstagande från jämställdhetslagstiftningen som sådan, och även från myndigheten. Men visst behövs både lag och myndighet. Lagen måste dock förändras för att kunna fungera som ett stöd och en drivkraft i förhandlingsarbetet, och inte som ett hinder.
I debattartikeln skrev jag att jag inte tror att löne-diskrimineringen kan lösas i domstol. Huvudvägen måste vara att förhandla. Men detta innebär inget utdömande av Arbetsdomstolen som verktyg. Jämo kan behöva göra punktinsatser för att lyfta fram tydliga brott mot förbudet mot osakliga löneskillnader, som de nu aktuella ärendena med två barnmorskor och en iva-sjuksköterska. Det är myndighetens uppgift som övervakare av lagen. Vi förmenar ingen rätten till individuellt skydd mot lönediskriminering eller att få sin sak prövad av Jämo, när förbundet väljer att avstå.
Även vårdförbundet har möjlighet att driva egna processer till arbetsdomstolen, och det kommer vi att göra om vi bedömer det nödvändigt. Men jag blir allt mer övertygad om den fackliga vägen som den enda framkomliga. Egentligen har vi de bästa förutsättningarna om vi använder oss av förhandlingssystemet i varje tänkbart sammanhang – och inte bara under avtalsrörelse. Att förändra vår nuvarande hierarkiska arbetsorganisation blir den viktigaste insatsen för att få bort diskriminerande värderingar.
En sak är säker. Vi ger inte upp, utan fortsätter att slåss. På alla nivåer. På arbetsplatsen. I förhandlingar och mellan förhandlingar. På nationell och lokal nivå. Vid omorganisationer och strukturförändringar. Överallt när tillfälle ges. Och gärna med stöd av en förbättrad jämställdhetslag. Och om vi ändå inte kommer framåt driver vi själva ärenden till arbetsdomstolen. För att medlemmarna ska bli värderade efter sin betydelse och sina insatser för vården och dess utveckling. Vi fortsätter!