Lägst är inte högst i nya avtalet
Trots att det centrala avtalet för Vårdförbundets medlemmar bara ligger på cirka två procent finns det möjligheter och förhoppningar om ytterligare löneökningar i de lokala förhandlingarna. Dessutom finns den halva procent som förhandlades fram 1995—96.
Enligt det avtal som Vårdförbundet skrev under i januari 1996 skulle förbundet 1998 och 1999 få samma avtal som Kommunal och Kommunaltjänstemannaförbundet SKTF plus ytterligare 0,5 procent per år. Eftersom de två andra förbunden efter förhandlingar och konflikt tillsammans hösten 1995 fått samma avtal, trodde de flesta att de även i år skulle få ett gemensamt avtal.
Så blev det inte. Visserligen förhandlade de två förbunden tillsammans, men SKTF vägrade gå med på det avtal som de båda av arbetsgivarna erbjöds i början av april och som Kommunal sa ja till. I stället förhandlade SKTF fram ett eget avtal några veckor senare.
Hur översätta olika avtal?
Det faktum att det blev två olika avtal komplicerade Vårdförbundets situation. Hur skulle man översätta två vitt skilda avtal? Kommunals med bestämda krontalssummor och med en satsning på de lägst avlönade, eller SKTFs med både lägstpotter och individgarantier?
Slutresultatet blev en egen variant med enbart lägstpotter, alltså ingen översättning av de andras avtal. Det innebär att Vårdförbundets medlemmar i snitt får minst en viss procentsumma, men att det är fritt fram att förhandla fram mer. Någon garanterad löneökning för varje individ finns inte, precis som 1996 och 1997, och all fördelning bland medlemmarna sker i lokala förhandlingar (se avtalet på nästa uppslag).
Suttit på läktaren
Årets avtalsrörelse har sett annorlunda ut än alla tidigare i Vårdförbundets historia. Vårdförbundet med sitt femårsavtal till år 2000 har inte kunnat delta direkt i diskussionerna om avtalsprocenten. Förbundet har i stället suttit på läktaren och tittat på när Kommunal, SKTF och Sacoförbunden kämpat för att få arbetsgivarna att gå med på lönekraven. När deras avtal väl var klara fanns det i praktiken små möjligheter för Vårdförbundet att få ut mer i sitt centrala avtal. Förhandlarnas arbete inriktades i stället på att få en överenskommelse som öppnar för mer pengar i de lokala förhandlingarna och så blev det, genom att det är lägstpotter. Därför säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall att hon är rätt nöjd:
– Även om lönehöjningarna i det centrala avtalet är låga är jag övertygad om att vi kan få ut mer pengar i de lokala förhandlingarna och att slutresultatet därför ska bli ganska bra.
Hon grundar sin optimism på framför allt två saker: Att bristen på sjuksköterskor gör att Vårdförbundet sitter i en rätt bra förhandlingssits. Samt att uttalanden som arbetsgivarnas representanter gjort under och efter förhandlingarna, om att lägst inte är ett tak, visar att även arbetsgivarna tror på mer pengar till förbundets medlemmar.
Målet nått om fem år
På frågan om målet 5 000 kronor mer i månaden i genomsnitt för förbundets medlemmar kommer att nås under avtalsperioden, svarar Eva Fernvall:
– Ja, men på fem år i stället för tre. Vi är närmare det målet nu än vi beräknade 1995–96.
Hon är också mycket nöjd med protokollsanteckningen om utvecklingsarbete. Speciellt positiv är hon till Kommunförbundets inställning.
– Kommunförbundet har tydligt sagt att de vill arbeta för att bli bra arbetsgivare. Min uppfattning är att Kommunförbundet bättre än Landstingsförbundet analyserat vad som krävs för att i framtiden kunna konkurrera om människorna på arbetsmarknaden, säger Eva Fernvall.
Den speciella skrivningen (se avtalet på nästa uppslag) med hänvisning till barnmorskemålet i Arbetsdomstolen, AD, kom till i allra sista stund och är viktig, menar Eva Fernvall.
I det målet hävdar Landstingsförbundet som representant för landstinget i Örebro att OB-ersättning och värdet av den arbetstidsförkortning som barnmorskorna fått ska räknas in i den lön som ska jämföras med medicinteknikernas lön (de arbetar inte OB-tid och har ingen arbetstidsförkortning). Utan den skrivning som Vårdförbundet och arbetsgivarna kommit överens om, skulle det kunna tolkas som att Vårdförbundet accepterat den uppfattningen.
Analysera ADs beslut
– Då skulle våra möjligheter att arbeta mot lönediskriminering försvåras. Genom skrivningen gäller nu enbart vad som sägs i jämställdhetslagen om lönediskriminering.
Samtidigt innebär skrivningen att parterna när barnmorskemålet är klart om uppskattningsvis två år, beroende på vad EG-domstolen säger och AD beslutar, kanske måste sätta sig ner och tillsammans analysera ADs beslut (se mer om barnmorskemålet på sidan 21).
I alla förbunds avtal har begränsningsperioden för schemaläggning ändrats till att gälla 16 veckor, mot tidigare fyra. Formellt kan arbetsgivaren, frånsett när det gäller förtätning av helgtjänstgöring, lägga schemat som han vill under dessa 16 veckor, till exempel under sommaren utan att betala extra för detta. Eva Fernvall säger att det finns en risk för scheman som blir mindre attraktiva för de anställda. Samtidigt menar hon att den risken ändå inte är så stor. Den arbetsgivare som gör det kommer sedan att få sämre förutsättningar att rekrytera personal, tror hon.