Läkare viktigast för familjemedicinskt institut?

Det mesta av utredningen om det familjemedicinska institutet handlar om hur landstingen ska kunna rekrytera och behålla distriktsläkare.

Primärvården borde se likadan ut över hela landet. Det anser Göran Sjönell, ensamutredare som fått socialministerns uppdrag att sätta kött på det idéskelett som fanns med i den nationella handlingsplanen för primärvården. En väg är att införa en enhetlig titel för primärvårdens allmänläkare: familjeläkare. En annan är att genom det familjemedicinska institutet sprida kunskap om handlingsplanen bland dem som arbetar i primärvården.

Ordningen på åtgärderna härovan är inte slumpmässigt vald. Den Sjönellska utredningen handlar väldigt mycket om distriktsläkare – bristen, utbildningen, st-tjänstgöring, allmänläkeriets rykte och så vidare. En påfallande stor del av utredningens tankar handlar också om hur man ska kunna underlätta rekryteringen av distriktsläkare.

Sanningen att säga noterar utredaren också att kommuner och landsting står inför »omfattande behov av att rekrytera sjuksköterskor och [att] pensionsavgångarna bland distriktssköterskorna ökar närmaste åren«. Men han är ändå inte orolig: »Behåller vidareutbildningen sin attraktivitet och om vårdhögskolorna utformar behörighetskraven på lämpligt sätt bör det finnas relativt goda möjligheter att rekrytera distriktssköterskor.«

Om rekryteringsläget när det gäller övriga personalkategorier nämns ingenting i betänkandet.

Det familjemedicinska institutets uppgift bör, enligt utredaren, vara att lyfta fram »helheten, teamet och det unika i den familjemedicinska verksamheten«. En av institutets uppgifter bör därför bli att samla, utveckla och stödja landstingen, kommunerna och verksamheterna då det gäller att genomföra intentionerna i den nationella handlingsplanen.

Utredaren tänker sig att det nya begreppet familjemedicin (som introducerades i den nationella handlingsplanen) ska göra det tydligt vad som är kärnan i primärvården.

Vården av äldre är något av ett huvuduppdrag för den familjemedicinska verksamheten. Mycket av insatserna för de äldre utförs i kommunal regi. Men det finns stora brister i den kommunala sjukvården, menar utredaren. Kommunernas inriktning på den sociala sidan av omvårdnaden har ställt den kommunala sjukvården »utanför den huvudfåra för medicinsk kunskapsutveckling« som finns inom landstingen. Utredaren tänker sig att det familjemedicinska institutet kan få stor betydelse för den kommunala hälso- och sjukvården genom att stimulera till en gemensam kunskapsutveckling för den sjukvård de båda huvudmännen bedriver.

»Sådana insatser kan också bidra till att utveckla samarbetet mellan dem som är lokalt engagerade i vården av samma patient«, skriver utredaren vidare.

Utredarens förslag till hur det familjemedicinska institutet ska arbeta ser ut så här:

* Ett centralt kansli i Stockholm med ansvar för den löpande verksamheten. Kostnad 10 miljoner kronor om året.
* Ett nätverk av »lokala företrädare« bestående av företrädare för dem som arbetar i primärvården – med spridning yrkesmässigt, geografiskt och när det gäller driftsformer (det vill säga offentlig/privat). De lokala företrädarnas uppgifter specificeras inte. Kostnad 5 miljoner om året.
* Stöd till utvecklingsarbete inom institutets verksamhetsområde. Kostnad 5 miljoner kronor om året.

Institutet ska drivas i form av en ideell förening med tre medlemmar: staten, Landstingsförbundet och Kommunförbundet.