Landstingen slösar bort forskarnas kunskaper

I fyra år har landstinget betalat hälften av sjuksköterskan Karin Enskärs forskning. Däremot finns inga tjänster som gör det möjligt för henne, eller för andra forskande sjuksköterskor, att använda sina kunskaper i klinisk verksamhet.

Karin Enskär är ung – nåja, för att ha kommit så långt som hon har i sin forskning är hon ganska ung (34 år) – och begåvad. Det sistnämnda säger hon inte själv, det säger hennes handledare, Elisabeth Hamrin, professor i omvårdnadsforskning i Linköping. Innan vi träffas har jag ringt upp Karin Enskär för att hon fått ett stipendium för unga forskare på 25 000 kronor av SSF (Svensk sjuksköterskeförening). Mer än om hennes forskning kom vi att tala om forskarens villkor och om sjukvårdens slöseri med sjuksköterskors forskarkunskap.

Arbetsgivaren landstinget har bekostat 50 procent av Karins forskning under fyra års tid. Problemet är att det hos samme arbetsgivare inte finns tjänster som ger forskande sjuksköterskor möjlighet att använda sina kunskaper i klinisk verksamhet. Ett kortsiktigt sparande som i längden leder till försämrad omvårdnadskvalitet, befarar Karin. I dag blir de flesta forskare administratörer eller lärare på Vårdhögskolorna. Men hur gör de om de vill fortsätta i den direkta vården?

– Jag har min bottentjänst som sjuksköterska på en barnavdelning på Jönköpings lasarett. I början av min forskning var det självklart för mig att jag skulle gå tillbaka till min tjänst – men nu vet jag inte längre, säger Karin Enskär.

Annan arbetsorganisation
Hon skulle gärna vilja stanna i vården och få användning för sin forskning där, men konstaterar att det i dag inte finns stora möjligheter till det. Under den USA-resa hon företog för de 25 000 kronorna från SSF såg Karin exempel på att det går att inrätta sjukskötersketjänster utifrån akademiska meriter. Hon reste för att studera erfarenheter av kvalitetssäkring inom den barnonkologiska omvårdnaden och fann att mycket av den medicinska vården och den direkta omvårdnaden av barnen var lik den svenska.

De stora skillnaderna låg i stället i strukturen och organisationen av vårdarbetet.

Karin besökte barnonkologiska avdelningar på fyra olika sjukhus i USA. En del av det hon såg är hon kritisk till: till exempel att patienterna ofta vårdades rutinmässigt och av för många olika personer. Annat tycker hon att den svenska vården skulle kunna låta sig inspireras av.

På de kliniker hon besökte var sjuksköterskorna ofta indelade i olika nivåer: Clinical Nurse kallades den som ansvarade för den praktiska omvårdnaden (vilken också delades in i olika        nivåer). För att bli Clinical Nurse Specialist krävdes flera års erfarenhet inom specialiteten samt en Masters-utbildning. De flesta Clinical Nurse Specialist’s arbetade självständigt och ansvarade för ett eget specialområde, till exempel smärta.

För att bli Nurse Practitioner krävdes Masters-utbildning samt speciell utbildning inom pediatrik. Arbetsuppgifterna bestod i första hand av att ansvara för mottagning och uppföljning av speciella patientgrupper, till exempel benmärgstransplanterade.

Nurse Practitioner’s arbetade mycket självständigt, undersökte patienter, ordinerade och skrev ut läkemedel.

– Egentligen tycker jag att det är skönt att vi inte har en sådan hierarkisk indelning av sjukskötersketjänsterna här i Sverige. Samtidigt tror jag att det skulle utveckla oss om vi, som de gör i USA, började kräva såväl formell som reell kompetens i yrket. I USA får man inte ett sektionsledarjobb genom att ha varit längst anställd utan genom akademiska meriter.

– Arbetet med karrärstegar skulle förenklas av ett sådant sätt att organisera arbetet. Och det är en förutsättning för lönedifferentiering.

Karin har förvånats över att satsningen på karriärstegar inte resulterat i utannonsering av sjukskötersketjänster på olika nivåer. Hon har frågat arbetsgivarrepresentanter om varför men har inte fått något riktigt svar.

Kvinnors vilja att organisera sig i cirkelform i stället för i hierarkier – som männen – är omvittnad. Kanske kan denna likhetssträvan vara till nackdel på en arbetsmarknad där det är männens spelregler som gäller. Företagsekonomen Agneta Stark har vid ett tillfälle påpekat att det finns sju olika sorters fordonsförare men bara en sorts sjukvårdsbiträde. ”En ann är så go som en ann”. Detta kvinnliga nivellerande drag har också Karin Enskär fått känna på.

– Jag har svårt att påverka arbetet på avdelningen om jag inte har ett formellt ansvar att göra det, säger hon.

Ingen självklar merit
Karin möts ofta av ”det där låter nog bra men vi har fullt upp med patienterna”-attityden. Hon tycker inte att hon har blivit illa behandlad av sina kolleger, men tror att det beror på att hon inte utgjort något hot för dem. Det är ingen som tycker att hennes forskning är fel – men inte heller att den är någon självklar merit. ”De tycker nog att jag är teoretisk och förläst”. Att den teori hon ägnar sig åt skulle komma patienterna tillgodo ses inte som alldeles självklart. Karin tror inte att det skulle ses med så blida ögon om hon, på grund av sina forskningsmeriter, fick andra befogenheter och högre lön än sina kolleger.

Om det är ett kvinnligt drag eller ett symtom på hierarkin inom vården vill Karin låta vara osagt, men hon har fått erfara att sjuksköterskor hellre vänder sig till läkare än till ledare ur den egna kåren. När Karin ville få svar på en enkät om upplevelser och åsikter om omvårdnaden från både patienter och personal tyckte hon att det var naturligt att ta kontakt med avdelningsföreståndaren för att informera om vad hon ville ha hjälp med. Personalen, som fick enkäten utdelad till sig, vände sig till läkarna på avdelningarna. De i sin tur ifrågasatte vetenskapligheten i det hela. Karin fick inga svar på sin enkät från personalen på dessa avdelningar.

Vänder sig till läkarna
– Om sjuksköterskor har omvårdnadsproblem med patienter vänder de sig i första hand till en läkare med sina frågor. I andra hand söker de i litteraturen eller frågar en sjuksköterskekollega.

Det tycker Karin är lite anmärkningsvärt. Men det sker en förändring i och med senare års nyutbildade sjuksköterskor. För dem har forskning ingått som en naturlig del av sjuksköterske-utbildningen.

Under det senaste året märks, runt om i landet, en viss satsning på så kallade kliniska lektorat. Tjänster kopplade till kliniker som till hälften betalas av kliniken och till hälften av forskningsinstitutionen. Sådana tjänster skulle göra det möjligt att föra ut forskningskunskapen i den praktiska vården.

Karin ser en fara i klyftan mellan klinisk vård och forskning. Hon är orolig för att det ökade arbetstrycket på personalen inom sjukvården ska få till följd att intresset för forskningsresultat minskar ännu mer. Även om det på kort sikt inte märks så kan det på lång sikt utarma omvårdnadsarbetet. Hon tror att hon skulle få svårt att anpassa sig till en sjukvårdsorganisation pressad av en så stram budget att man inte har råd att utveckla arbetsmetoderna. En organisation där motståndet mot förändringar växer med arbetsbelastningen.

– Alla inom sjukvården borde ha kunskap om forskning, men allra viktigast är att chefer på olika nivåer har det. Det är de som kan påverka personalen – det är deras ord som skapar handling, säger Karin.

Fotnot: Karin Enskärs forskning handlar om livssituationen för barn och ungdomar med cancer. Hon kommer att under våren själv skriva om sin forskning i Vårdfacket. I mars 1997 räknar hon med att presentera sin doktorsavhandling.