Lång väg till friare schemaläggning
Rotationsschema med stor frihet för den enskilda sjuksköterskan att påverka när hon ska arbeta, samtidigt som kliniken kunnat klara utbildningsbehovet. Så är det på akutkliniken på Universitetssjukhuset i Linköping.
Mitt inne i hjärtat av Universitetssjukhusets akutmottagning ligger schemarummet. Där sitter Gunilla Björn och Ann-Margreth Ryttmarker böjda över var sitt stort pappersark. Arken har tills för någon dag sedan suttit uppsatta på väggen i schemarummet. Där har alla sjuksköterskor kunnat fylla i sina önskemål om hur de vill ha sitt schema för nästa tioveckorsperiod.
Det är ett mödosamt arbete som ligger framför de båda sjuksköterskorna innan de, efter några dagars intensivt arbete, har pusslat ihop sjuksköterskornas önskemål och verksamhetens krav till ett fungerande schema.
Längre in i rummet lägger undersköterskorna Elizabet Rosberg-Carlsson och Gunnel Liljeqvist in undersköterskornas scheman i datorn.
– Vi var rädda – och nyfikna. Gunilla Björn går i tanken ett par år tillbaka i tiden, till våren 1996 då akutklinikens schemaprojekt drog igång på allvar. Hon är facklig företrädare på akutkliniken och en av en handfull sjuksköterskor på kliniken som lägger scheman för sig och sina arbetskamrater.
Samma för alla
Då, den 1 mars 1996, upphörde nattpersonal att vara nattpersonal, dagpersonal var inte längre dagpersonal. Nu utgjorde de alla en enhetlig personalgrupp och jobbade likadant: Dag, kväll, natt enligt ett rullande schema:
Ja, under de första nio månaderna gällde ett påtvingat schema. Då pyrde missnöjet på många håll. Nattfolk fick ställa om sina liv mer eller mindre från grunden så att de skulle kunna växla mellan dag- och nattjänstgöring. Dagsjuksköterskor som bara inte kunde jobba på natten tog tjänstledigt från sina tjänster för att slippa. Men avdelningsföreståndaren Eivor Kritz var bestämd:
– Det var nödvändigt att gå igenom den här fasen, bland annat för att komma bort från uppdelningen mellan ”vi och dom”, mellan dagen och natten.
Svar på sparbeting
Fast schemaomläggningen började förstås långt före den 1 mars 1996. Eivor Kritz började som avdelningsföreståndare i januari 1995. Till sommaren samma år fick hon sitt första sparbeting. Schemana skulle ses över.
– Jag tyckte inte det var möjligt att ta bort mer personal, säger hon. Jag ville hitta någon annan modell för att klara sparbetinget.
Sommaren 1995 hölls i Stockholm ett seminarium om arbetstider, arrangerat av ett privat institut. Rubriken var ”Varför arbetar vi så traditionellt i sjukvården?”. Akutkliniken i Linköping skickade Eivor Kritz och sjuksköterskan Ann-Christin Månsson. Där stiftade de för första gången bekantskap med arbetstidsforskaren Torbjörn Åkerstedt och hans idéer om hur man kan lägga bra scheman för skiftarbetare.
På akutkliniken jobbade man då fortfarande efter det gamla traditionella schemat. Men man hade redan börjat prata om ett friare schemasystem. Tvättstugemodellen hade till exempel varit på tapeten. Nu utvecklades idéerna och man bjöd in en föreläsare som berättade om de tankar som presenterats på seminariet i Stockholm.
Eivor Kritz sökte och fick pengar. En arbetsgrupp med sjuksköterskorna Ann-Christin Månsson, Malin Lebertingen och Klas Malm fick uppdraget att utarbeta ett nytt schema. Målet var att ta bort de traditionella kvälls/morgonturerna och i stället lägga schemat medsols, vilket innebär att man arbetar morgon-kväll-natt, samt att införa sovtid på natturen. Men antalet personer räckte inte till för att göra ett medsolsschema för alla.
Rättvisa var den vägledande principen när det första, obligatoriska schemat lades. Antalet natturer fördelades på de olika sjuksköterskorna och undersköterskorna i förhållande till deras tjänstgöringsgrad. All nattpersonal fick också, av ekonomiska skäl, gå upp i tjänstgöringsgrad till 68 procent.
Grundläggande var också några andra saker:
*Personalen skulle finnas på plats när arbetstyngden var som störst, samtidigt som man också kunde få utrymme för kompetensutveckling inom det ordinarie schemat. På det sättet slipper man ta in vikarier.
*Kliniken fick allt fler uppgifter. Det gällde att frigöra tid för förkovran och kvalitetsutveckling. Det sker bäst genom sammanhållna arbetspass för studier. Två dagar för utbildning lades in i ett schema som löpte över tio veckor.
*Med större påverkan på hur arbetstiden förläggs skulle arbetsglädje och motivation öka.
Ekonomisk morot
Som ekonomisk morot fick också all personal som deltog i schemaförsöket ett extra tillägg på 800 kronor i månaden. Det har sedan tagits bort. I stället får den som arbetar natt 200 kronor, för ”halvnatt” utgår 100 kronor.
Någon större frihet såg förstås de knappt 60 sjuksköterskorna och undersköterskorna på kliniken inte mycket av de första nio månaderna. Men de visste redan från början att frihetens timma skulle slå. I en andra fas skulle de få större frihet att inom vissa ramar (som innebar arbete minst fyra nätter per tioveckorsschema och några andra begränsningar) lägga sina egna scheman.
Den fasen inträdde strax före jul 1996. Och i månadsskiftet januari/februari i år tog man nästa steg. Nu råder i princip full frihet att önska sig vilka tjänstgöringstider man vill – man behöver inte ens arbeta natt, om nattpassen kan fyllas av andra.
Så schemat måste naturligtvis läggas i samarbete med de andra sjuksköterskorna och undersköterskorna. Och man måste ta hänsyn till att verksamheten måste fungera, dag som natt, vardag som helgdag.
Några ytterligare begränsningar har man fått ålägga sig. Bland annat har man nu några fasta tider att hålla sig till. Under den första frihetstiden kunde man begära vilka tider som helst (”Jag tror vi hade 97 olika arbetsturer”, suckar Gunilla Björn) vilket inte visade sig vara möjligt att hantera. Men de nya turerna är mer attraktiva än de gamla:
Man får börja 7.45 på morgonen i stället för 6.45. Kvällen slutar 20.45. Det finns en ”halvnatt” mellan 18 och 02.
Man har lagt in en två timmars ”sovperiod” (numera omdöpt till viloperiod) under de långa nattpassen. Det innebär att man får gå ifrån ett par timmar för att sova eller vila.
Kortare normalarbetstid
Det finns mer på plussidan. Så har till exempel normalarbetstiden förkortats. En heltid är nu på 36,33 timmar i veckan vid tjänstgöring enligt avtal 20 procent natt, vilket är den normala heltiden för den som jobbar natt. Vinnare är sjuksköterskorna på dagen – deras heltid är normalt 38,25 timmar. Det innebär att en heltids dagsjuksköterska arbetar en halv vecka (20 timmar) mindre under en tioveckorsperiod än hon gjorde tidigare.
Men det viktigaste är nog att man som anställd i en dygnet-runt-verksamhet fått större möjlighet att påverka vilka tider man arbetar. Tre dagar under en schemaperiod är man garanterad att vara ledig, de markerar man med ett rött streck på det stora schemalakanet som är uppklistrat på väggen i schemarummet. Tre gulmärkta dagar är i princip garanterade ledighet.
Vid schemaläggningen tas även hänsyn till andra behov – det går i allmänhet utmärkt att gå kurs på tisdagskvällar, till exempel. Och vill man arbeta koncentrerat under en viss period för att sedan få en längre ledig period går det bra. Somliga vill arbeta mycket på obekväm tid, andra vill ha många helger lediga. Man kan också variera sin tjänstgöringsgrad mellan olika schemaperioder.
Alla kan ta upp sådana önskemål med dem som lägger schemat inför varje ny schemaperiod. I allmänhet går önskemålen att tillgodose.
– Drömschemat finns väl inte. Vi måste jämka ihop oss. Det handlar ibland om att ge och ta – det är en stor samarbetsövning, säger Gunilla Björn.
Vill inte gå tillbaka
I lunchrummet har Pia-Lena Hellberg just ställt fram sin mikrovågsvärmda pizza på matbordet. Hon är en av två sjuksköterskor på kliniken som inte alls jobbar natt. Under den första provperioden jobbade hon natt två gånger, fann att hon inte klarade av det och tog tjänstledigt resten av tiden. Nu har hon fått möjlighet att välja scheman som innebär att hon inte jobbar natt. Vill hon ha det gamla schemat tillbaka?
– Nej! Rotationen är negativ, men att kunna påverka sitt eget schema är bättre. Inom ramen för vad verksamheten kräver kan vi önska oss arbetspass, och mina hetaste önskemål får jag uppfyllda. Vi slipper också det här med att jobba sen kväll och sedan tidig morgon. Det, och att vi börjar först kvart i åtta, är största vinsten.
Hon tycker även att gruppdagarna är en positiv förändring. Det är de dagar som är avsatta för schemalagd kompetensutveckling.
Margit Berglund är gammal nattsjuksköterska. Hon tycker också att schemaomläggningen i stort sett är bra:
– Det är trevligt att gå på dagen. Fast det gjorde jag förr också, eftersom jag jobbade en del extra. Men vi måste ju jobba mer för att få samma lön som förr. Ekonomin är en negativ sak.
Förlorade tryggheten
Marita Lindén vill helst inte jobba natt. Hon kan inte riktigt bestämma sig för om det nya systemet är bättre än det gamla.
– Fördelen nu är att du kan styra själv över din arbetstid. Men i det gamla systemet hade du tryggheten: du visste hur det var. Det är ett orosmoment att du måste planera själv. Och det är svårt att ha någon framförhållning, att lämna scheman till dagis, till exempel.
– Men det är bra för mig eftersom min man arbetar skift. Jag kan styra mitt schema så att vi kan ha mer ledigheter ihop och passa ihop våra arbetstider med hur vi kan få barnpassning.
Tid till att gå på kurs
Eivor Kritz tar fram möjligheten till schemalagd kompetensutveckling som ett av de mest positiva resultaten av schemaomläggningen. Det är dels det interna arbetet på schemalagd tid, som de tre gruppledarna fått ta ansvar för, dels de kurser i alla möjliga skiftande ämnen som man haft tid att skicka folk på. Under en tioveckorsperiod har de 34 sjuksköterskorna på kliniken kunnat använda 1 300 timmar för det ändamålet.
Den nya schemaläggningen är också ett forskningsprojekt. Den kommer att utvärderas av hälsouniversitetet i Linköping tillsammans med IPH/Karolinska Institutet. I höst besvarar sjuksköterskor och undersköterskor en tredje enkät om arbetssituationen, arbetstider, sömn och vakenhet. Sedan ska man skriva en sammanfattande rapport om akutklinikens nya arbetstider.