Långvarig strejk på Åland
Lönerna är för låga. Därför strejkar Ålands sjuksköterskor. Men också för att få egen förhandlingsrätt.
»Int’ ger vi oss!« Leena Pokela är fortfarande stridslysten. Hon och hennes kamrater har strejkat i mer än två månader, men verkar kunna fortsätta lika länge för att nå sitt mål.
Och mot slutet av sommaren tycker de sig märka en något mjukare attityd från arbetsgivarnas sida.
Leena Pokela är ordförande för Tehy på Åland, en facklig organisation som bland annat organiserar sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. De har 400 medlemmar som arbetar åt den åländska hälso- och sjukvården – av dem är runt 150 uttagna i strejk.
Skälet till strejken är – förstås – att åländska sjuksköterskor anser sig ha för dåligt betalt. Medellönen ligger på mellan 1700 och 1800 euro, vilket översatt till svenska kronor blir strax över 16000 i månaden.
Missnöjet med lönerna har pyrt länge och nu har man alltså för första gången någonsin gått ut i strejk.
Målet är inte bara att få en rejäl löneförhöjning. Tehy har fram till i våras förhandlat tillsammans med undersköterskor, poliser, lärare och administrativ personal i kartellen tco. Kartellen hade också förhandlat fram ett avtal med arbetsgivaren, Ålands landskapsstyrelse, som helt och hållet anslöt sig till den inkomstpolitiska uppgörelse som träffats mellan den finländska regeringen, arbetsgivarna och de fackliga organisationerna.
Blev inget avtal
Men precis när avtalet skulle undertecknas sa Tehy ifrån: Vi vill inte vara med längre, vi vill ha högre lön – och vi vill ha ett eget avtal.
Den 15 maj varslade man om strejk. Den 2 juni bröt den ut. Den 4 juni förklarade Finlands arbetsdomstol att strejken är laglig.
Tehys bud var 200 euro (1850 kronor) mer i månaden och eget avtal. Arbetsgivarens svar var att man kunde gå med på ett eget avtal men bara 10 euro (92:50) i lönehöjning.
– Ett rent skambud, kommenterar
Leena Pokela. Det hade nästan varit bättre om de inte hade kommit med något alls!
Tagen på sängen
Jörgen Erlund är avtalschef hos landskapsstyrelsen. Han säger att han blev tagen på sängen av Tehys plötsliga uppbrott från kartellen och förhandlingarna.
– Vi trodde nog att en egen avtals- och förhandlingsrätt skulle vara så värdefull att de (Tehy) skulle nöja sig med det. 10 euro erbjöd vi bara för att vi ville visa vår goda vilja.
Viljan från arbetsgivarna att gå med på ett eget avtal är dock lite av en bjudning med armbågen.
Enligt Jörgen Erlund är tanken att Tehy skulle få ett hängavtal med samma villkor som de man kommer överens om med tco-förbunden.
Jörgen Erlund är också bekymrad över att landskapets ekonomi är »i en utförslöpa«, inte minst beroende på minskade bidrag från den finländska staten.
– 200 euro skulle betyda en löneökning med 15 procent, deras jämkning till 150 euro 12 procent. Det har landskapet inte råd med.
Stöd från allmänheten
Under sommarens förhandlingar har parterna var och en på sitt håll jämkat sina bud. De är ändå, när detta skrivs, långt ifrån varandra. Enligt Leena Pokela upplever man dock från Tehys sida att
arbetsgivarna inte är lika motspänstiga längre.
– När de fick vårt senaste bud var det inte tvärt nej – nu skulle de gå hem och fundera över saken.
Trots att strejken pågått sedan den 2 juni är stödet från allmänheten fortfarande stort, även om en del kritiska röster nu börjar höjas på tidningarnas insändarsidor. Vården av patienterna på sjukhuset påverkas i liten grad, de strejkande finns mest inom öppenvården.
Läkarnas fackliga organisation har lovat att inte ta över arbetsuppgifter från de strejkande. Men läkarna »på golvet« verkar enligt Leena Pokela inte vara medvetna om det.
– Struntar de i vår strejk eller hur är det? De lägger in folk och beordrar ibland skyddsarbete helt i onödan. De lägger
till exempel in turister fast de lika gärna kunde skicka dem till deras hemorter för vård.
Väntar på bra bud
Medlemmarna däremot blir mer och mer bestämda att de vill ha ett bra bud innan de slutar strejken. Och detta trots att de förlorar stort när de strejkar, mellan 500 och 700 euro i månaden.
– Det sorgliga är att förtroendet för
arbetsgivaren sjunker i takt med att dagarna går. Nu är det i botten. Vi undrar hur vi ska få de unga medlemmarna att stanna kvar på Åland och arbeta med en sådan arbetsgivare.
När du läser det här är måhända strejken slut. Leena Pokela och hennes kamrater inom Tehy hoppas att det är arbetsgivaren som får ge vika.
– Något måste man betala för arbetsfreden. Och för att behålla personalen!