Låt det stanna vid sju svåra år

Sju år tog det innan sbu, Statens beredning för medicinsk utvärdering, blev klar med sina rapporter om behandling vid depressioner respektive olika ångestsjukdomar. Risken är att det tar minst lika lång tid innan dess slutsatser når ut i den kliniska vardagen.

Det är nämligen inte självklart att professionen alltid gör det som vetenskapligt sett är mest korrekt. Det visar erfarenheterna sedan tidigare. Ett av sbus största problem är just att nå ut till klinikerna och få dem att på allvar omsätta den evidensbaserade forskningen i praktisk handling.

Sjukvården är en svårstyrd koloss. Det som kan te sig som självklart och enkelt för den enskilde medarbetaren blir i sjukvårdens byråkratiska och framför allt hierarkiska organisation ofta oerhört krångligt när det ska genomföras i praktiken. Tidsbrist, personalbrist, invanda mönster, revirtänkande och kanske också ett visst mått av ointresse för forskning leder allt för ofta till att de vetenskapliga rönen förblir just rön. Intressanta att diskutera, men ack så besvärliga att införa »just i vår organisation«.

Ibland finns det också en skepsis mot forskningsresultat som mer bottnar i förutbestämda åsikter om att forskningen ändå inte kan ge svar på allt än på ett kritiskt förhållningssätt till själva innehållet. Jag har exempelvis hört flera som mer eller mindre viftar undan sbus rapporter, innan de ens läst dem. Varför? Jo, för att studierna är randomiserade, kontrollerade och bedömda utifrån strikta kvalitetskriterier. Det innebär att en stor del av de metoder och terapier som i dag används inom den psykiatriska vården inte får den status som utövarna av samma metoder tycker att de förtjänar. Antingen har det inte gjorts några studier på just dessa metoder, eller så har de varit så dåligt gjorda att de inte kan sägas ge svar på det som efterfrågades. Därmed inte sagt att metoderna inte fungerar, bara att det ännu inte finns några vetenskapliga bevis för att de verkligen gör det.

Trots att äldre personer ofta drabbas av depressioner saknas det nästan helt studier över vilka behandlingar som ger bäst effekt på personer över 80 år. Det får naturligtvis inte tas som intäkt för att äldre deprimerade inte går att behandla. Men det får inte heller tolkas som att vi kan göra lite hur vi vill med de gamla, vilket tyvärr ofta blir intrycket vid studier av deras läkemedelsjournaler. Det är ibland väldigt deprimerande läsning.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida