Lätt att dela fel när telefonen ringer

Fallolyckor och ständiga avbrott vid uppdelningen av mediciner - det brottas sjuksköterskorna med vid närsjukvårdsavdelning 8 på Universitetssjukhuset i Lund. Men om en olycka inträffar känner de att de kan tala öppet om saken med kolleger och chefer.

Jag tycker att vi har ett väldigt öppet klimat på avdelningen. Vi talar ofta med varandra om olika fel och misstag som begås. Inte för att sätta dit varandra utan för att det ska komma upp till ytan så att vi kan göra någonting åt problemen och undvika att de upprepas.«

Det säger Karin Langöe när Vårdfacket hälsar på för att få en ögonblicksbild av hur sjuksköterskor på en traditionell medicinavdelning resonerar kring olika patientsäkerhetsproblem.

Det är fredag eftermiddag och personalen har fullt upp. Två av avdelningens sjuksköterskor lyckas till slut slita sig en stund från vardagsbestyren för att svara på våra frågor. Förutom Karin Langöe deltar Kristina Roos i diskussionen.

På avdelningen finns 23 platser som mestadels upptas av äldre och svårt sjuka patienter. De vanligaste orsakerna till att de lagts in är hjärtsvikt, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, diabetes eller cancer. Men många är multisjuka och allmänt sköra i sitt hälsotillstånd.

På frågan vilket som är avdelningens i särklass största problem sett till patientsäkerheten svarar de unisont att det är de äldres benägenhet att trilla omkull. För att undvika fall görs sedan en tid fallriskbedömningar på samtliga patienter i samband med inskrivningen. De som riskerar att falla erbjuds speciella halkstrumpor. Även sänglarm, rörelselarm och larmmattor används vid behov. I undantagsfall är patienten ordinerad bälte för att inte trilla av stolen.

– Ändå ramlas det rätt så mycket på avdelningen, ibland så illa att patienten får en höftfraktur. Det är helt klart ett problem, men vi kan inte övervaka dem hela tiden, säger Karin Langöe.

Förutom fallproblematiken upplever sjuksköterskorna att de sällan kan arbeta ostört i läkemedelsförrådet. Patienternas medicinlistor är ofta långa och en vanlig medicinuppdelning på morgonen kan ta en timme eller mer. Två dörrar leder in till läkemedelsförrådet, en från sjuksköterskeexpeditionen och en från patientkorridoren. När vi är på besök är det stundtals ganska mycket personal i rummet vid ett och samma tillfälle. Medan någon står och delar gör en annan i ordning en injektion samtidigt som en tredje kommer in för att få svar på någon fråga.

Karin Langöe och Kristina Roos upplever inte att patienterna stör, men flera av de andra sjuksköterskorna på avdelningen berättar att de ibland blir avbrutna av patienter som tittar in i läkemedelsförrådet via dörren ut till korridoren.

Det som stör sjuksköterskorna allra mest är att de ständigt kan nås via sina bärbara telefoner. Inte ens under medicinuppdelningen kan de stänga av dem.

– Tidigare hade vi en kanslist som svarade i telefonen åt oss fram till klockan nio på morgonen. Men hon slutade nyligen, så numera är vi alltid tillgängliga, säger Kristina Roos.

Tidigare i år råkade hon missa att dela ut en läkemedelsordination just på grund av telefonen.

Hon skulle byta ett Durogesicplåster på en patient. På väg in till läkemedelsförrådet och den låsta lådan med plåster signerade hon att patienten hade fått sitt plåster. Samtidigt ringde telefonen och Kristina Roos glömde bort plåstret. Efter ett tag påminde patienten en annan sjuksköterska om plåstret. Eftersom det stod i journalen att han hade fått sitt plåster trodde hon att det var patienten som misstog sig.

– Efter det har jag lärt mig att aldrig signera någonting i förväg, säger Kristina Roos som skrev en avvikelsrapport om händelsen.

Under 2006 skrev hon fyra avvikelserapporter, varav tre handlade om fall. Karin Langöe kommer ihåg att hon har skrivit två om avvikelser men hon minns inte vad de handlade om.

Förr samlades all personal tillsammans med avdelningsföreståndaren för att med jämna mellanrum gå igenom de avvikelser som rapporterades av personalen. Under förra året fick avdelningen en ny föreståndare, som ännu inte har hunnit ta upp rutinen.

– Men hon har lovat att vi ska komma i gång med det igen. Det är bra. Dels vill man få en återkoppling på det som har skett, dels är det viktigt att känna att man inte är ensam om att göra fel. Det gör vi alla, säger Karin Langöe samtidigt som Kristina Roos nickar instämmande.

För ett antal år sedan upplevde de att avvikelserapporterna ibland användes för att sätta dit folk.

– Nu tycker vi att det mest handlar om sakfrågor och att rapporterna skrivs för att det ska gagna patienterna, säger de.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida