Levande etikdebatt

När usa:s president Bill Clinton och Storbritanniens premiärminister Tony Blair den 14 mars förklarade att allt som det humana genomprojektet hgp (i Sverige även kallat hugo) hittar ska göras offentligt, skakade det till på börsen både i usa och i Sverige. Bioteknikbolagens kurser rasade. Konflikten mellan etik och kommers synliggjordes.

Clintons och Blairs uttalande gjordes inte rakt ut i luften. De reagerade på att representanter för bioteknikföretaget Celera Genomics sagt att banbrytande forskning måste kunna skyddas av patent av konkurrensskäl.

När Lars Engqvist, i sin roll som ordförande i regeringens millenniekommitté, den 16 mars inledde seminariet »Likgiltighet eller moralpanik? – Om etik och värderingars betydelse inför det tredje årtusendet« i Riksdagshuset i Stockholm berättade han om ett annat dilemma. När han tillträdde som socialminister för ett par år sedan ärvde han en besvärlig fråga av sin föregångare: ska äggdonation tillåtas i Sverige eller inte? Efter att Statens medicinsk-etiska råd (smer) vänt och vridit på frågan i ett par år har den nu legat oavgjord på departementet i fyra år, berättade Engqvist.

Dagen därpå fick Engqvist i sin roll som socialminister ta emot Prioriteringsdelegationens Mittvägsrapport. Delegationen konstaterar att det finns en stor frustration bland politiker och vårdverksamma om vilka prioriteringar som bör och kan göras – och att de har svårt att förstå den andra gruppens uppgift och roll. Särskilt stor är konflikten mellan politiker och läkare.

Samtidigt har prioriteringsdelegationen märkt att intresset för att diskutera etik- och prioriteringsfrågor är mycket stort, inte minst hos dem som arbetar i vården.

Etik – och inte minst gen-etik – tycks vara ämnet för dagen. Problem och möjligheter diskuteras i många olika sammanhang. Och Vårdfacket passar på att spegla delar av det som rör sig på området genom att ägna sidorna 6–19 av det här numret åt att vända och vrida på genetiken.

I Uppsala forskar man om ärftlig cancer. Forskningen sätter deltagarna på etiska prov. Ska man fråga om människor vill bli undersökta? Och hur hanterar man svaren, särskilt när de visar att det faktiskt finns en förhöjd risk? På samma sätt utsätts enskilda personer för etiska dilemman. Ska man hålla kunskap om ärftliga sjukdomar för sig själv eller informera dem – barn, syskon, kanske föräldrar – som också löper risk att ha ärvt de sjukdomsalstrande generna?

I Umeå har man frysen full av genetiska råvaror. Genbanken är intressant för både forskare och företag. Men hur ska man ställa sig när läkemedelsföretagen trycker på och vill köpa? Ska man göra som islänningarna, som sålt hela sitt genetiska arkiv till ett privat läkemedelsföretag, eller ska man göra som i Danmark och Norge, där de ansvariga politikerna förbereder lagar som ska förhindra att biobankernas material kommersialiseras. I Umeå tvekar man inte: att sälja är bra både för universitetet och för utvecklingen av nya läkemedel.

I Göteborg känner fosterdiagnostikens introduktör i Sverige lätt ruelse när han tänker tillbaka. Okänslighet i förhållande både till foster och blivande föräldrar präglade hans och kollegernas agerande. Så här 20–30 år efteråt lyfter han fram de etiska problemen med fosterdiagnostiken på ett sätt som man inte gjorde då. Och han är orolig för vad som komma ska när försäkringsbolagen blir allt aggressivare när det gäller att försäkra sig om att inte få riskfyllda försäkringstagare.

Vad är god moral och vad är dålig? Vad är etiskt och vad är oetiskt? På millenniekommitténs seminarium citerade teologen Susanne Wigerts Yngvesson den gyllene regeln, den gemensamma nämnare man kan finna för världens alla religioner och som i kristendomen uttrycks »Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem« (Matteus 7:12, nya översättningen).

Problemet – allt sedan gyllene regeln första gången formulerades av Kong Fuzi i Kina 500 f Kr – är att människor haft olika uppfattning om hur gyllene regeln i praktiken ska tillämpas.

Susanne Wigerts Yngvessons lakoniska slutsats var att det viktiga är att samtalet hålls igång.

Samma sak uttrycker Prioriteringsdelegationen. När man började sitt arbete låg debatten om prioriteringar i sjukvården i stort sett nere. Men genom sin verksamhet har delegationen fått fart på diskussionerna igen.

Vårdfacket ger sitt bidrag till etikdebatten. Kanske kan vi inte alltid enas om hur ett riktigt etiskt förhållningssätt ser ut. Låt oss då i alla fall vara medvetna om vad vi är oense om!