”Livet har lärt mig att jag klarar svår smärta”

Hon tror på nödvändigheten av att få leva ut sin sorg, och befarar att allt prat om positivt tänkande blir ett förtryck.

När Barbro Lennéer Axelson förlorade sin man för 16 år sedan trodde hon inte att hon skulle kunna finna meningen i livet igen. Det gjorde hon, och sorgen lärde henne en del om den egna copingförmågan.?

— Efter den akuta sorgen blev min metod att gräva ner mig i arbete. Men jag är heller inte rädd för svår smärta. Jag visste inte att jag klarade det när min man dog, säger hon.?

Hon kallar sin överlevnadsstrategi för distra­herande coping. Men det finns inga genvägar förbi sorgen. ”Att ta sig igenom sorg gör man genom att sörja”, säger Barbro Lennéer Axelson. Men också att det behövs en balans mellan emotionell och problemlösande coping.?

— Man ska inte glömma det praktiskas betydelse för bearbetningen. ??

Barbro Lennéer Axelson har nyligen kommit ut med en bok om sorger, kriser och krisbearbetning. Hon är psykolog och psykoterapeut och har undervisat blivande socionomer sedan hon var 23. I dag är hon 67. Hon har också arbetat inom kriminalvården och som ung mamma tog hon med sin lille son till arbetet så ofta att han lärde sig att känna igen ”tjuvar”.?

”Det är de som har tänderna hipp som happ, sa han en gång.” Hon skrattar gott åt minnet. ?

Samhället var på något sätt enklare då, reflekterar hon. Lättare för en utslagen att få tillfälliga påhugg. Kunna supa till för egna pengar — det betyder något för självkänslan. Grannar och hemmafruar som höll koll på barnen, la sig i och satte gränser. Nu för tiden är det lättare att få samtalshjälp än att få praktisk hjälp, säger Barbro Lennéer Axelson.?

Hon varnar för risken att bli en slags krisunderhållare. Det finns ganska gott om sådana. Både av sorten som vill berätta, och som vill lyssna och ge råd.?

— Det är inte illa ment, men många vill vara till stöd för andra. Jag märkte det själv när jag var drabbad nyligen. Men en kollega köpte två portioner kinesmat och ställde på mitt skrivbord. Det var kreativt.??

Det står sällan i krisböcker om den mänskliga egenheten att liksom höja krisdramatiken. Barbro Lennéer Axelson tar brandkatastrofen på Hisingen, då 63 ungdomar miste livet, som exempel. Folk vallfärdade till platsen för att se och känna.?

— Jag tror att vi gör så för att vi vill lära oss — döden är så okänd. Har man den inte i sin närhet så vet man inte vad den är. Det blir en sorts vikarierande träning inför det vi fasar för, säger hon.?

Trots vår vilja att berätta och lyssna är vi paradoxalt nog rädda för att komma nära det riktigt mörka och sorgliga. Det kan bli för smärtsamt att lyssna till någons sorg. Eller det kan väcka känslor av otillräcklighet. ?

Förtrolighet om sådant som rör oss på djupet får oss att överleva. ”Men prata bara med den eller dem som det känns bra att prata med”, råder Barbro Lennéer Axelson.?

— Krisens betydelse för folkhälsan är underskattad. Den kan vara en start på mycket. Och med rätt professionell hjälp kan det räcka med fem samtal för att få bekräftelse av känslor, och tillgång till copingstrategier för att orka gå vidare.

Hon tycker att lidandet har för litet utrymme i dagens samhälle, och är hjärtligt trött på allt prat om positivt tänkande.?

— Det är så konstruerat. Så fort något negativt händer: bort med det. Det positiva tänkandet riskerar att bli ett nytt förtryck. Det måste få vara tillåtet att vara uppgiven ibland. Det går ju över, så det är inget farligt. Folk måste ha rätt att sörja.?

Hon är kritisk till att sjukvårdspersonal glömmer bort, eller inte har tid, att även vårda själen. Vårdtiderna är så förkortade att patienter — även om de har genomgått en svår sjukdom — blir utelämnade åt sig själva, eller åt redan belastade anhöriga. ”Det är en jakt efter friska anhöriga i sjukvården”, har en läkare sagt till henne.??

När Barbro Lennéer Axelson har sökt efter orsaker till sitt eget sociala engagemang har hon ständigt återkommit till uppväxten vid föräldrarnas lanthandel.?

— Den fungerade som ett slags vårdcentral. Min far hjälpte gamla och sjuka, och han körde kistor till bårhuset. Jag var ofta med. Jag minns när jag blev lämnad med änkan som grät vid kistan: ”Där far min pension.”?

Förmodligen är det därför hon har blivit, vad hon kallar, perverst människointresserad. Sonen sa en gång: ”Mamma, du måste skaffa dig en riktig hobby.” Men hon kan inte tänka sig en roligare hobby än att samtala med människor.

Barbros topp 3 copingstrategier:

1. Balans mellan känslo­­bear­bet­nin­g och problem­lösning.”Glöm inte det praktiskas betydelse för bearbetning av sorg.”?
2. Jämförande coping. Lindra det egna lidandet genom att försöka se att det finns större problem.
3. Humor — skrattet betyder mycket för hälsa. ”Sorg är aldrig så jämntjock som man tror.”