Livrädd att bli avslöjad

Livsresa. Ett paket djupfrysta ärtor räddade sjuksköterskan Håkan Vanhatalo från att dö. Nu har han skrivit boken Stesolidbögen, om ett dubbelt tabu — att vara homosexuell och missbrukare.

Det fattas Stesolid. Någon snattar!” Kollegernas ögon riktades mot Håkan Vanhatalo, men ingen sa något. Inte han själv heller. Utan tabletterna skulle han inte klara arbetsdagen på Nyköpings lasarett och när läkarna slutade skriva ut recept åt honom blev medicinskåpet räddningen. Till slut visste alla att han missbrukade, men ingen frågade varför.

Håkan Vanhatalo, 60, växte upp i Tornedalen och var fel från start. Han talade svenska när de andra pratade tornedalsfinska och dessutom umgicks han helst med flickor vilket gjorde att han stämplades som knapsu, fjolla. Något som var livsfarligt på den tiden.

— Det värsta var inte våldet, utan den psykiska misshandeln. Ibland blev jag inbjuden till pojkgänget och tänkte: åh, jag får vara med! Men så fick jag inte det, säger Håkan Vanhatalo.

Mobbningen pågick hela skoltiden och lade grunden till en ångest som förföljde honom varje dag i 30 års tid och drev honom in i en karusell av medicinstölder på jobbet, omplaceringar, sjukskrivningar och ovanpå det en söndertrasad familj. I vår utkommer hans självbiografi Stesolidbögen där skrivandet började som terapi, men slutade som en bok. Håkan Vanhatalo hoppas avdramatisera något som är vanligt, men nedtystat, inom vården. Missbruk.

— Vi är mer lika än olika vi människor. Kanske kan boken bli en liten tröst för någon som tror att den är ensam om detta, säger han.

För det trodde Håkan Vanhatalo att han var. När det var som värst åkte han ut till sommarstugan för att dö. Han orkade inte längre supa dygnet runt och se sin sambo Jokke också sjunka ner i misären i en lägenhet fylld med pizza­kartonger. Det skulle bli bäst för alla om han försvann, tänkte Håkan Vanhatalo där i stugan. Och han visste hur han skulle göra — sluta äta.

— Andra dagen började jag känna tyngdlöshet. Femte dagen undrade jag varför det tog sådan tid och fick något slags svar inom mig att du är nog inte redo än, säger Håkan Vanhatalo.

Han steg upp, gick ut i köket och tog fram ett paket frysta ärtor. ”Riv här”, stod det på paketet. Det var vändningen.

— Herregud, det är någon som kommunicerar med mig! Då kände jag att jag ville leva. Det säger något om hur ensam jag var, säger han.

Han mikrade ärtorna, åt upp dem och sökte hjälp.

Missbruk och sjukdom är den vanligaste orsaken till att legitimationen hos vårdpersonal dras in och Håkan Vanhatalo, som är nykter sedan drygt tio år, har funderat mycket på hur man upptäcker någon som han själv. Trots att han luktade alkohol på jobbet och somnade på en överlämning, var det aldrig någon som frågade. Inte ens när han kom tillbaka till jobbet efter en lång tids rehabilitering.

— Då tänkte jag att okej, då berättar inte jag heller, säger Håkan Vanhatalo.

Våga fråga, är ett slitet råd. Ändå gör vi inte det. Varför?

— Det handlar om vår egen rädsla. Vi tror att vissa saker är farliga att prata om, precis som med dödsfall. Men den som provar märker att det inte alls är så. Visst kan någon bli arg, men ilska dödar inte någon, säger Håkan Vanhatalo.

Kolleger som missbrukar är bra på att dölja det men en varningssignal är stora humörsvängningar, jätteglad ena dagen och deprimerad nästa. I stället för att konfrontera är det bättre att beskriva vad man ser, för någon annans upplevelse går inte att förneka. Håkan Vanhatalo tycker också att personen ska drogtestas trots att det är förnedrande, för då finns svaret svart på vitt. Och är testet positivt, måste hen få behandling.

— Sedan ska man stå kvar. Chefen ska ha uppföljningssamtal och vi andra kan försöka visa lite extra kärlek och omtanke, för den som har fastnat i missbruk är väldigt hudlös, säger han.

Att bli sjuksköterska var aldrig något medvetet val, utan en önskan om att vara till lags. ”Du är ju som klippt och skuren för det, Håkan!”, fick han ofta höra. I dag har han lämnat vården och arbetar på Rubinen i Robertsfors, ett socialt företag som hjälper långtidsarbetslösa och sjukskrivna. Där möter han många i samma situation.

— När jag ser att någon mår dåligt frågar jag rakt ut men med respekt ”Dricker du för mycket? Tar du tabletter?” Ofta blir det väldigt bra samtal. Självrespekten väcks och personen söker förhoppningsvis hjälp. Då har första steget tagits och så mycket mer kan man inte göra.

Just nu går regissören Anna Odells uppmärksammade film Återträffen på bio. Håkan Vanhatalo har gjort som hon och sökt upp sina gamla plågoandar, bland annat killen som var värst. Det visade sig att han också hade gjort en livsresa och Håkan Vanhatalo har försonats med honom — och med sig själv.

— I dag är jag en lycklig människa.

Det låter så bra, men menar du verkligen det?

— Att vara lycklig innebär inte att jag går på moln och ropar hurra! Utan att kunna känna att jag är rotad i tillvaron, inte är ensam och har män­niskor som vill umgås med mig. Givetvis finns det toppar och dalar men grundkänslan är att jag är lycklig. Till stor del, i alla fall.