Lön för mödan
Vi förstår att en ombudsman i en organisation utåt måste försvara den verksamhet han är med och styr. Men nog torde Ulf Perbeck ha svalt en extra gång innan han, som bevis för att landstingen är goda arbetsgivare, konstaterade att de lyckas »bedriva en oerhört kvalificerad verksamhet med begränsade resurser«. Vi tror att Vårdförbundets medlemmar, sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker, snarare skulle använda uttryck i stil med »rovdrift«.
Ulf Perbeck intervjuas på sidan 10 i det här numret av Vårdfacket. Han är förhandlingschef på Landstingsförbundet. Intervjun ingår i ett större block om det individuella lönesystemet.
Det var 1986 som shstf:s avtalsfullmäktige beslutade att gå över till det nya lönesystemet. Statistikerna kan visa att förbundets medlemmar, åtminstone under den senaste avtalsperioden, haft en gynnsam löneutveckling. Åtminstone om man jämför med andra i vårdsektorn, och åtminstone om man inte börjar jämförelsen för alltför länge sedan. Men är det nog? Ska inte de som arbetar i vården (och i annan offentlig verksamhet, för den delen) kunna jämföra sina löner med
privatanställda som har arbetsuppgifter med samma krav på utbildning, ansvarstagande och kreativitet?
Det anser i alla fall de sjuksköterskor i Lund som på olika sätt försökt visa att de är förtjänta av högre lön (möt dem på sidan 6). De tycker att det är genant att behöva tala om för släkt och vänner att de inte tjänar mer än högst 16 000 kronor i månaden. För lönen är inte bara något man försörjer sig på, den är också en symbol för om man gör insatser värda att belöna.
Det gamla lönesystemet med sina lönegrader och löneklasser har fortfarande sina förespråkare: i fjol föreslogs i en motion till Hallandsavdelningen att man skulle återgå till detta »normativa« lönesystem. Men i det systemet kunde arbetsgivaren knappast ge några signaler om att det var värt att göra några extra insatser i vårdarbetet. Alla var lika mycket värda oavsett arbetsinsats, det var bara tjänsteår och tjänsteställning som räknades.
Sjuksköterskorna på onkologen i Lund vill gärna att en individuell insats belönas. Men samtidigt anser de att lönenivån för hela sjuksköterskekollektivet borde höjas rejält. Den höjningen får de vänta länge på, i alla fall enligt Ulf Perbeck.
Hur länge måste de vänta? En nyckel ligger nog i det svar som vi inte kan leverera i det här numret av Vårdfacket: hur får man ett individuellt lönesystem som – åtminstone i viss mening – är marknadsberoende att fungera, när aktörerna inte konsekvent uppträder som om de opererade på en marknad?
Det tydligaste exemplet på att åtminstone landstingen inte följer det individuella lönesystemets spelregler är när man anställer nya och oerfarna sjuksköterskor till marknadsanpassade (brist-anpassade) löner samtidigt som man låter de gamla erfarna sluta för att man inte kan höja deras löner. Resultatet blir att de nyanställda ibland tjänar mer än de erfarna – det finns det inte bara ett exempel på utan många.
Ulf Perbecks kategoriska uttalande om att en tiondel av sjuksköterskorna ska få goda löneökningar, 80 procent ska tillhöra en mellangrupp, som ligger där de hör hemma, och den återstående tiondelen knappast kan räkna med någon löneutveckling överhuvudtaget är väl heller inte något uttryck för att man ser sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker som enskilda personer.
Sedan är ju sjukvården inte en marknad i den bemärkelsen att man har kunder som är beredda att betala vad den levererade tjänsten kostar – eller låter bli att köpa den om den är för dyr. Frågan hur sjukvårdens resurser ska ökas eller omfördelas för att möta kraven på marknadsanpassade löner tillhör också dem som återstår att besvara.
De missnöjda sjuksköterskorna i Lund vill inte tillbaka till lönegrader och löneklasser. De vill se sig som individer, inte som »utbytbara schemarader«, för att citera Eva Fernvall, som diskuterar det individuella lönesystemet med medlemmen Marianne Johansson på sidan 12. Och när Lundasjuksköterskorna pekar på hur det kan gå till sätter de fingret på en annan viktig punkt: vem ska företräda arbetsgivaren i förhandlingarna om lönerna, och vilka kriterier ska gälla för lönesättningen?
Hur landstingen uppträder som arbetsgivare – eller rättare sagt, vilka de sätter som sina företrädare i förhandlingarna – är avgörande för om det individuella lönesystemet ska fungera. Det gör det först med chefer som är på djupet intresserade av och insatta i den insats var och en gör på arbetsplatsen.