Lönebildning och arbetslöshet
Det finns uttryck, som utan att man egentligen vet hur, snabbt och oreflekterat blir ordet för dagen. En sådan modernitet är lönebildning. För snart ett år sedan uttryckte Göran Persson intresse för att få höra arbetsmarknadens parter deklarera sin syn på lönebildningen i framtiden. Idag talar alla om lönebildning och det är tydligt att de redovisar åsikter om allt mellan löneutveckling, lönekostnadsutveckling och de olika komponenter, tekniska och ideologiska, som tillsammans bidrar till att vi får våra löner – lagstiftning, förhandlingssystem, marknadsvärde och mycket mer. Det har alltså blivit förvirrat.
Varför ville Göran Persson och hans regering veta vad parterna tänker om framtiden?
Bakgrunden var givetvis utfallen på 1995 års lönerörelse sedda mot den höga arbetslösheten och Sveriges ekonomi. Varje resultat över 0 kronor kan ju då ur något slags altruistisk synvinkel betraktas som ett nationellt misslyckande! Med i bilden fanns också de uppenbara partsmotsättningarna ifråga om vad som skulle kunna ändras i arbetsrätten och mer eller mindre seriöst framkastade hugskott om obligatoriska riksmedlare, strejkförbud och frysta eller sänkta löner. Samtidigt hade – och har – regeringen framhärdat i att vid alla relevanta tillfällen försäkra att den inte har för avsikt att blanda sig i lönerörelser utan ser dessa som angelägenheter för arbetsmarknadens parter. Ännu mindre, skulle man kunna förmoda, borde den då ha anledning att fundera över hur parterna bär sig åt för att komma fram till sina avtal!
Så logiskt är det emellertid inte. Det skulle kunna uppfattas som magstarkt efter alla proklamationer om neutralitet och förtroende för de avtalsslutande parterna att så snart efter den stökiga avtalsrörelsen 1995 helt enkelt be om besked om tänkta framtida löneföränd-ringar. Därför använde man det i sammanhanget mer diffusa begreppet lönebildning. Frågan regeringen i första hand vill ha svar på är emellertid hur parterna under ett deklarerat samhällsansvar tänker sig lönekostnadsutvecklingen. Allt för stora lönehöjningar ökar risken för att inflationen, som just nu är praktiskt taget obefintlig, skjuter fart och på nytt utgör hot mot den svenska ekonomin. Det tycks de flesta vara överens om, om än utifrån olika synsätt. Mer sällan pekar någon på riskerna med löneglidning – den bov i lönebildningen som ses som ett naturligt och önskvärt inslag i en marknadsekonomi. Men som föder kompensationstankar hos alla de som aldrig eller i liten grad har någon löneglidning!
Regeringen har aldrig hävdat att den utbredda arbetslösheten i första hand är en konsekvens av för höga löner. Men det finns tillräckligt många högljudda förståsigpåare som menar att vägen mot fler arbetstillfällen går via frysta eller sänkta löner. Man brukar peka på den amerikanska utvecklingen där arbetslösheten under de senaste åren har sjunkit. Att många av de som nu kommit i arbete i USA har löner som är så usla att man inte kan försörja sig på dem är något som ivrarna för löneåtstramning tycks acceptera som ett slags himmelsk rättvisa. Så fungerar det på en marknad! Så länge ingen med någon grad av vetenskaplig objektivitet har lyckats fastställa att orsaken till Sveriges höga arbetslöshet är ett orealistiskt löneläge måste man förhålla sig kallsinnig till denna typ av argumentation.
Under senare halvan av mars presenterade parter, ensamma eller tillsammans med motparter, olika modeller för en framtida lönebildning. På handelns område beskrevs till exempel en idé om ett prolongerat avtal till år 2000 (DN. Debatt 13/3). Den utgick ifrån att alla gemensamt måste bidra till att lösa landets problem. Politikerna måste ges möjlighet att föra en ekonomisk politik som minskar arbetslösheten. För att de ska kunna göra det ska de i sin tur kunna lita på att arbetsmarknadens parter inte gör upp på orimliga nivåer. Och för att dessa parter inte ska frestas till det, måste de veta att regeringen inte förbereder nya ekonomiska pålagor som drabbar företag eller löntagare.
Mot löftet om ”måttliga löneökningar” krävdes att regeringen stabiliserar sin finansieringspolitik och öppet redovisar sina planer. Både arbetsgivare och löntagare måste kunna överblicka situationen på kort och på lång sikt – spelreglerna ska vara kända och garanterat hållfasta. I rätt salvelsefulla formuleringar manade skribenterna övriga arbetsmarknadens parter att sluta upp.
Så långt som till att garantera staten någonting ifråga om kommande löneuppgörelser har dock ingen annan velat gå. Tvärtom råder det samstämmighet bland de arbetsmarknadsparter som efter handeln redovisat sin syn på lönebildningen om att framtida avtalsrörelser ska skötas utan statlig inblandning.
Arbetslösheten då? Situationen är ju den att Sverige idag har en stark ekonomi, en stark industri och en positiv bytesbalans medan arbetslösheten fortfarande är lika hög. Debattörerna från handeln varnar: ”Att kräva budgetbalans i kommunekonomierna i ett läge med över 600 000 arbetslösa är inte välbetänkt. Detta krav bör därför skjutas ett par år framåt.”
Avskedanden har faktiskt ett starkare samband med arbetslöshet än arbetsmarknadens syn på lönebildning!