Lönekrav kan få stöd i lagen

Facken måste använda sig av både lagar och avtal för att göra något åt lönediskrimineringen. Det är en skyldighet mot medlemmarna, säger Susanne Fransson, juris doktor i civilrätt.
Lönediskrimineringsförbudet är den starkaste statliga inblandningen i parternas kollektiva rättigheter som någonsin förekommit på svensk arbetsmarknad. Det anser Susanne Fransson, som i våras disputerade på lönediskriminering.
Att förbudet krockar med den svenska kollektivavtalsmodellen kan man avläsa i Arbetsdomstolens domar, säger hon.

– Att ad inte prövar arbetsgivarens motbevisning om könsneutrala kollektivavtal visar på en tydlig konflikt mellan lag och avtal.

Själv tycker Susanne Fransson att det är fackets skyldighet mot medlemmarna att använda sig av jämställdhetslagen. Det största hindret tror hon är rädslan för kaos på den annars så stabila svenska arbetsmarknaden.

– Man är rädd för att det skulle leda till en spiral av krav från andra grupper om kvinnornas löner höjdes. Det finns en oerhörd potential i lönediskrimineringsförbudet och rätt använt skulle det kunna leda till ett allmänt krav på rättvisa löner, säger Susanne Fransson. Exempelvis nivåerna på vissa chefslöner skulle kunna framstå som uppenbart orättvisa.

– I och med skärpningen av lagen blir det lättare att jämföra likvärdiga arbeten. Och om inte facket deltar i det aktiva jämställdhetsarbetet med att kartlägga och analysera löneskillnader på arbetsplatserna vet jag inte hur det går.

Susanne Fransson instämmer i kritiken att kunskapsbristen om jämställdhetslagen är stor bland ledamöterna i AD.

Men hon har också förståelse för att de inte hinner sätta sig in i jämställd-hetslagstiftningen och EG-rätten.

Men förståelsen gör det inte lättare att överse med konsekvenserna av okunskapen. Som att, i fallet med två manliga socialkonsulenter som fick högre lön än sina kvinnliga kolleger, kalla direkt diskriminering för indirekt. Det betyder att de krav på bevisning som ställs på arbetsgivaren blir mycket lägre.

– Konsekvenserna blir oerhört allvarliga när fel regler används. Något måste göras åt okunskapen i domstolen, understryker Susanne Fransson.

Men hon anser inte att ad över huvud taget inte bör döma i enskilda diskrimineringsmål. Trots allt finns där en stor kunskap om arbetsrätt. Hennes förslag är i stället att arbetsmarknadens parter tas bort från mål som handlar om mänskliga rättigheter.

– Det är enklare än att lägga den typen av mål i tingsrätten. Det skulle dessutom få domstolen att framstå som mer opartisk, säger Susanne Fransson.

Lästips:
Lönediskriminering – en arbetsrättslig studie, Susanne Fransson, Iustus förlag.