Lönesamtal inte verklighet för alla

Medellönerna för Vårdförbundets medlemmar i landsting och kommuner har ökat från 18 600 kronor till 20 600 kronor i månaden under 1999—2001. Det är en ökning med drygt 11 procent. Men inte på alla håll har löneavtalet praktiserats som det borde.

Även om löneutvecklingen varit bra så har den gått i ojämn takt, säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall.

– Trots att det har funnits ambitioner att få i gång lönesamtal överallt så praktiseras det fortfarande inte fullt ut.

Ett hinder tror hon är att starka personaladministrationer hos arbetsgivarna inte vill släppa ifrån sig lönesättningen till de verksamhetsnära cheferna. En fråga både om makt och tradition, säger ordföranden.

Under hösten kommer Vårdförbundet att utvärdera hur olika delar av samtliga avtal har fungerat. Både förhandlingsordning, löneresultat och lönespridning ska undersökas. Lönespridningen är fortfarande för liten, anser Eva Fernvall, och konstaterar att landstingen är organisationer som inte tar tillvara varje individs kompetens. Hon tror att det tyvärr är mer bristen på personal än önskan att utveckla verksamheten som har styrt löneutvecklingen.

Medlemmar inom kommunernas äldreomsorg har haft en bättre löneutveckling än andra grupper. Enligt Eva Fernvall beror det dels på att medelåldern bland sjuksköterskor i kommunerna är högre, dels på att de är tillräckligt få för att kunna vara en prioriterad grupp. Det kostar helt enkelt inte så mycket att höja deras löner. Men hon tror också att arbetsgivarna i kommunerna är bättre på att se sjuksköterskors individuella kompetens än vad de är i landstingen.

Att Vårdförbundets medlemmar inom kommuner och landsting har haft en bättre löneutveckling än andra offentligt anställda grupper anser Eva Fernvall är ett bevis på att lönestrategin, med individuell lönesättning och lönesamtal med verksamhetsnära chef, är riktig. Och det är en sporre för fortsatta lönesamtal att medlemmarna får se att de har en bra löneutveckling, säger hon.

Biomedicinska analytiker bristvara
Däremot är ordföranden bekymrad över att de biomedicinska analytikernas löner inte följer samma positiva trend som bland sjuksköterskor och barnmorskor.

– De biomedicinska analytikerna är redan en bristgrupp inom sjukvården och eftersom de har en högre medelålder än andra grupper kommer bristen att bli akut om några år, konstaterar Eva Fernvall.

Hon tycker att laboratorieverksamhet har kommit orättvist i skymundan av annan sjukvårdsverksamhet, trots att det där skett stora förändringar under de senaste åren.

– En annan löneutveckling bland biomedicinska analytiker är nödvändig.

I dag har det blivit alldeles för vanligt att de lämnar sjukvården för forskningen. Vi står inför en svår fråga för framtiden.