Lotta fick inblick i vården

Lotta Arrhenius är sjuksköterska sedan drygt ett år tillbaka. Men redan under utbildningstiden fick hon en nära inblick i sjukvården: som cancerpatient. Erfarenheterna försöker hon nu använda i sitt möte med patienterna.

Lotta fick praktisera svensk sjukvård på ett brutalt sätt under utbildningen. Det började en oktoberkväll 1998, hon var 19 år och hade gått färdigt första året.

? Plötsligt fanns den bara där? knölen på halsen. Men vadå, tänkte jag och reagerade väl som så många andra. Visst kunde det vara cancer, men det var ju en sjukdom som bara drabbade andra?

Det blev ändå ett besök på Citykliniken i Kristianstad och senare provtagningar på Centrallasarettet.

? De sa att knölen var ofarlig och att jag kunde känna mig helt lugn.

Helt lugn blev hon inte och hon kunde inte vifta bort de kunskaper hon hunnit få under utbildningen.

? Jag visade mamma mina läroböcker där den sällsynta tumörsjukdomen Hodgkins lymfom beskrevs. Det var en del som stämde med mina symtom. Samtidigt var jag inte direkt orolig, det var nog mer ett omedvetet sätt att förbereda både henne och mig på det värsta.

Två nya knölar
Och värre blev det. Före julen 1998 kände hon ytterligare två knölar på halsen och 21 december kom hon akut till lasarettet.

? Beskedet jag fick var återigen att jag inte skulle oroa mig, förmodligen var det en ofarlig infektion som fått lymfkörtlarna att svullna och ett sådant besked tog jag ju gärna till mig.

Rutinmässigt togs prover. Inget alarmerande upptäcktes nu heller. I mars 1999 fyllde pappa Bengt 50 och familjen hade beställt en resa till Israel. Där skulle Lotta simma med vilda delfiner, något som hon förberett sig för genom utbildning på Kolmårdens delfinarium.

? Inför resan blev jag allt tröttare och vi ville för säkerhets skull ha en helt säker diagnos innan vi reste. Det blev nya provtagningar och samma lugnande besked. Ingen fara. Åk du.

»Nu skulle jag dö«
När Lotta kom hem igen fanns knölarna kvar. Läkarna beslutade då att operera bort dem. Det gjordes den 15 april och fem dagar senare kom hon på återbesök.

? Där väntade läkaren som opererat, en sjuksköterska och en kandidat. För många för ett positivt besked? Läkaren tittade på mig och frågade: »Vad tror du själv detta är, Lotta?«

Hon trodde inte längre. Nu visste hon. Och läkarens ord kunde inte misstolkas: Hodgkins lymfom.

? Det snurrade till i huvudet. Jag blev arg. Ledsen. Hade jag inte läst att det var ett 80-tal per år som drabbades? Nu skulle jag dö, så var det. Och mitt i all förvirring tänkte jag på håret som jag skulle tappa under behandlingen?

Några minuter senare stod mamma Anette i rummet.

? Hon behövde bara titta på mig för att förstå. Min första tanke var att det var synd om henne och allt hon skulle tvingas gå igenom för min skull.

Lotta försökte ändå vara rationell i allt det svåra och första frågan till läkaren var: Kan jag fortsätta studierna? Läkaren svarade att behandlingen skulle bli så tuff att den inte gick att kombinera med studier. Det var den hårdaste dom den blivande sjuksköterskan kunde få.

? Jag fattade inte att hon kunde säga så. Aldrig i livet att jag skulle sluta studera! säger Lotta.

Några dagar senare kom nästa dråpslag efter ett benmärgsprov. En läkare berättade då att hon tittat på röntgenplåtarna och sett fläckar på lungorna.

? Hon sa att prognosen var dålig och jag blev helt ställd. Varför hade ingen sagt något tidigare? Det var fyra månader sedan jag röntgade lungorna och först nu fick jag veta att cancern spridit sig dit.

Förväxlade röntgenbilder
En stund senare kom läkaren tillbaka. Med nerböjt huvud berättade hon att röntgenbilderna tillhörde en annan patient.

? Jag vet numera hur stressigt och underbemannat det är på våra sjukhus och att misstag kan göras, men ändå? det var liksom, nej sådant får bara inte hända.

Tilltron till den sjukvård hon drömt om att få vara en del av sjönk till botten och hon krävde omedelbart en remiss till Universitetssjukhuset i Lund. Den fjärde maj 1999 lades hon in på avdelning 88. Där fick hon den vård hon unnar alla.

? Mottagandet var kärleksfullt och jag kände genast tillit. Jag möttes av sjuksköterskor som jag hade kontakt med under hela sjukförloppet. Läkarna gav mig all den tid jag behövde för frågor och jag fick raka och ärliga svar. Jag fick lära mig allt om sjukdomen och behandlingen och visste att jag kunde bli helt frisk.

Den 6 maj började behandlingen med cytostatika. Håret föll. Lotta isolerade sig i början. Träffade mest bara pojkvännen.

? Mina tjejkompisar försökte locka ut mig, men jag hade ingen lust alls. Kände att jag inte kunde göra mig så fin som alla andra och att jag skulle få skittråkigt, jag ville inte utsätta mig för det.

Familjen tyckte att Lotta isolerade sig för mycket och de lockade med Simba, en golden retriever som några vänner hade. Han blev den tysta kärleksfulla trösten.

? Simba var alltid med mig, han sov i min säng, vakade över mig när jag kräktes. Han var ett fantastiskt stöd och vi träffas fortfarande.

Lotta fick åtta cytostatikabehandlingar under 16 veckor och därefter en månad med strålning.

Släppte aldrig studierna
Studierna släppte hon inte någon gång under behandlingen. Läste på distans och höll jämna steg med sina klasskamrater.

? Jag skulle klara det, det var bara så. Fast nu efteråt fattar jag inte hur jag orkade gå igenom hela behandlingen och samtidigt studera.

När klassen tog sin examen i juli förra året var Lotta med på festen. Dessutom fick hon ett stipendium och reste till Sydafrika där hon fick bevittna den havererade vården av hivinfekterade.

Efter ett år som sjuksköterska på Blekingesjukhusets akutmottagning i Karlshamn har hon funderat mycket på hur omgivningen reagerar när någon drabbas av svår sjukdom. Det finns en naturlig vilja att leva sig in i den sjukes situation.

? Jag har lärt mig att vara nära patienter utan att ens försöka ta över känslan och säga att jag förstår hur det känns. Det kan ingen, vare sig anhöriga eller vårdpersonal.

Ibland kan det gå lite snett även om ambitionen är att bara finnas till och bete sig som vanligt. En händelse kan Lotta i dag skratta åt.

? En kompis ringde och berättade glatt att hon färgat håret. Och där satt jag utan ett enda hårstrå och tyckte att jag såg ut som en 90-årig tant. Min kompis menade inget illa, men det blev bara så fel.

Fröken Sverige-kandidat
Under en kort tid hängde hon av sig sjuksköterskerocken och steg in i en betydligt mer glättad värld. En kompis hade anmält henne som kandidat till Fröken Sverige. Hon vann och fick representera Blekinge och resa till Barbados.

? Det var roligt men också väldigt ytligt. Efter vad jag gått igenom reagerar man nog extra starkt ? som när en av tjejerna talade om katastrof när hon bröt en nagel.

Det är inte lätt att i alla lägen vara glad och medkännande på akutmottagningen heller.

? Jag satt hos en ung kille som fått beskedet att han hade en tumör i njuren. Vi sa inte mycket och jag hade i färskt minne hur jag själv kände. I denna tysta gemenskap kom en dam in på akuten. Hon klagade högljutt på att hon tvingades ha på sig en grön sjukhusskjorta!

Erfarenheterna från den egna sjuksängen försöker hon använda i mötet med patienterna.

? Vi är otroligt bra på att behandla allt fler sjukdomar, men inte lika bra på att ge patienterna raka och tydliga besked. Vissa vet knappt vad doktorn sagt och vad de har för sjukdom, det har inte gått in. Vi behöver mer tid för stöd och samtal när någon just fått besked om en svår sjukdom.

Själv hade hon familjen vid sin sida i varje skede av sjukdomsprocessen. Men det var ingen som stack till henne en broschyr om någon förening. Nu vet hon varför. Det finns ingen organiserad kamratförening för unga cancersjuka, inte för dem över 18.

? Jag saknade någon i min egen ålder som hade gått igenom samma behandling. Någon som verkligen förstod och som jag kunde dela både glädje och sorg med.

Nu vill Lotta Arrhenius starta en förening för ungdomar med cancer. Hon hoppas att någon som läser hennes historia hör av sig och hjälper till.