LUGN, PONTUS! På röntgen tas barnens smärta på allvar

Barn som röntgas på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg ska inte behöva ha ont. Hellre låter man bli att röntga. Men att ställa in behövs nästan aldrig.

11 april 2005

Pontus Brodin är 3,5 år gammal. Han har gjort sig illa i benet, så illa att det måste gipsas. Nu ska det röntgas igen. Det är inte kul. Då sätts röntgensjuksköterskan Ammi Åderman på prov.

Kan hon avleda Pontus uppmärksamhet så att undersökningen kan genomföras utan att han har ont eller är rädd? Ett av röntgenavdelningens gosedjur kallas in till tjänstgöring.

Tillsammans med kaninen och pappa Christoffer lugnar Ammi Åderman Pontus och får honom att känna sig trygg. Så kan ytterligare en av omkring 38 000 årliga röntgenundersökningar på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg genomföras.

Ammi Åderman är tillsammans med kollegan Marie Lyrfors röntgenavdelningens smärtombud. Tillsammans med smärtombuden på de andra avdelningarna på sjukhuset, läkare och sjukhusets smärtsjuksköterska har de tagit fram sjukhusets smärtpolicy. Smärtgruppen träffas ungefär en gång i månaden. Då går man igenom nyheter och diskuterar olika aktuella händelser.

– Genom träffarna i smärtgruppen har vi fått större förståelse från dem som arbetar på andra avdelningar på sjukhuset för det vi gör på röntgenavdelningen, säger Ammi Åderman.

Smärtgruppen har inte bara utarbetat en smärtpolicy för sjukhuset. Den har också sammanställt en särskild »smärtpärm«, som finns på alla avdelningar, naturligtvis också på röntgenavdelningen.

Avdelningen är digitaliserad sedan 2002 och där görs alla typer av röntgenundersökningar: konventionell röntgen, genomlysning, datortomografi, magnetresonans, angiografi och ultraljud. De flesta av undersökningarna görs på själva röntgenavdelningen, men man har också en mobil enhet för de fall där patienten inte kan flyttas. På iva och neonatalavdelningen finns fasta mindre röntgenutrustningar (»mobiletter«).

De flesta barn som undersöks har remitterats från intagningsavdelningen, men många kommer också från de olika vårdavdelningarna på sjukhuset.

Alla som kommer till sjukhuset är förstås barn. Men det är stor skillnad mellan patienterna, från neonatalavdelningens för tidigt födda som kan väga så lite som 400 gram till piercade 16-åringar på 75-80 kilo. Också en tuff tonåring kan förstås vara rädd.

– Vi fokuserar mycket på de små barnen, med gulliga teckningar i taket och gosedjur, säger Ammi Åderman. Kanske borde vi ha en affisch med Metallica också…

Röntgensjuksköterskorna möter förstås också barnens föräldrar. De är inte alltid så pedagogiska mot sina barn inför undersökningen.

– Om föräldrarna är oroliga blir också barnen oroliga. Men en välinformerad förälder är till stor hjälp. Och beröm och belöningar till barnet är förstås självklara.

Ammi Åderman och Marie Lyrfors var med på den tiden man kallade på kolleger som »hållhjälp«. I dag använder man helt andra metoder för att undvika att barnen har ont när de röntgenundersöks.

– Nu är vi fokuserade på avledning, berättar Ammi Åderman. Vi undviker så långt som möjligt att hålla i hårt. Om inte avledningen hjälper använder vi oss av olika farmakologiska metoder, lugnande eller bedövande.

Avledningen är åldersanpassad. Den kan ta sig många olika former. På de olika undersökningsrummen finns det både dockor och gosedjur. Dockan eller gosedjuret får ofta gå igenom undersökningen först – under sakkunnig ledning av det barn som strax därpå ska undersökas. På så sätt får de blivande patienterna möjlighet att bekanta sig både med miljön och med de olika apparater som de ska hamna i om en liten stund.

En välinformerad patient är en mindre rädd patient. Och en trygg patient har inte så ont som en otrygg. Därför är patienterna välkomna att besöka avdelningen i förväg om det går att ordna. Man är också noga med att informera på andra sätt, till exempel skriftligen, före undersökningen, i alla fall när det gäller större och mer komplicerade undersökningar.

Marie Lyrfors är noga med att påpeka att man inte försöker lura eller tvinga barnen. Det får absolut inte gå prestige i kontakterna med patienten. Kan man inte genomföra en undersökning avvaktar man en stund, tills barnet lugnat ner sig. Det går nästan alltid vägen. Mindre än en promille av undersökningarna måste man avbryta helt.

Hon och hennes kolleger påpekar att det är viktigt att prata med barnet. »Vi vänder oss till barnet först och föräldrarna sedan.« Och även om föräldern pratar över huvudet på barnen försöker röntgensjuksköterskorna få kontakt med och möta patienten själv.

Åtminstone de större undersökningarna dokumenteras ordentligt; vad gjorde man, hur var undersökningsförloppet, vilka preparat användes (lugnande, kontrastvätskor med mera) och hur fungerade den avledning man använde sig av.

Lugnande preparat används bara vid undersökningar när barnet måste ligga helt stilla och då den åldersanpassade avledningen inte räcker till. Exempel på sådana undersökningar är datortomografier och undersökningar av urinblåsan.

Riktigt små barn som ska ligga stilla vid till exempel en datortomografi bör vara nymatade. Dem bäddar personalen också in i varma filtar och ser till att ljus och ljud är på en behaglig nivå.

Metoder för att dämpa barnens oro
I den smärtpärm som utarbetats på Drottning Silvias barnsjukhus beskrivs olika metoder att dämpa barnens oro:

Avledning innebär att man försöker få andra sinnesförnimmelser att konkurrera om platsen i nervsystemet. Glada färger och rörelser för de yngsta, lek eller videofilmer när barnen är lite äldre.

»Guided imagery« eller vägledd dagdröm innebär att barnet väljer en situation eller händelse som det tycker om att tänka på, och en person hjälper barnet att koncentrera sig på sin dagdröm.

Avslappning innebär att man försöker förmå barnet att koncentrera sig på sin andning eller ger masssage/beröring.

Värme och kyla, till exempel en isbit på huden strax före nålsticket, är också användbara metoder.

Samlad kunskap om barnens rädslor
I sjukhusets procedurpärm kan man läsa om hur barnen och deras »rädslor« utvecklas, från spädbarnet som bara kan uttrycka sig med rörelser och grimaser till tonåringen, som kanske är mer rädd för att tappa kontrollen eller »ansiktet« än den smärta han känner. Där finns också avsnitt om barn med speciella behov och om kulturella skillnader.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida