Lyssna på all personal
Diskussioner om etiska avvägningar är ett levande inslag i vårdens vardag – mer än vi trodde. Det konstaterar Prioriteringsdelegationen i sitt slutbetänkande, som lades fram för ett par veckor sedan. Kanske speglar delegationens förvåning den skillnad som finns i hur man uppfattar verkligheten mellan »dom där uppe« och »oss här nere«. För den som arbetar i vården tillhör det vardagen att man måste göra avvägningar mellan olika patienters behov – med eller utan riksdags- eller landstingsbeslut om prioriteringsordningar.
Förra året speglade Vårdfacket det i en rad artiklar på tema Etik. De finns förresten samlade i ett särtryck som den som så önskar kan köpa från redaktionen.
Om alltså Prioriteringsdelegationen höjer lätt på ögonbrynen inför den ständigt pågående etikdiskussionen i vården konstaterar vi med samma lätt höjda ögonbryn att delegationen inte alls tar upp läkemedelsindustrins och den medicintekniska industrins betydelse för hur man fördelar resurserna i vården. Det är ju uppenbart att allt mer av de resurser sjukvården får går just till mediciner och apparater.
Trots att vårdtider kortas och sjukhusavdelningar stängs fortsätter sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten, bnp, att pendla kring nioprocentstrecket. Det beror förstås på att utgifterna för insatsvarorna i vården – läkemedel och instrument – ökat i motsvarande utsträckning som personalkostnaderna minskat.
Självfallet är det mesta av denna ökning av godo för patienter och personal. Utvecklingen på läkemedels- och apparatsidan har lett till att fler botas och lever längre. Men likafullt ingår också medicinförbrukningen i ett prioriteringsperspektiv. Det räcker med att nämna Viagra och Xenical för att tydliggöra detta.
Det finns andra intressenter i sjukvården som kan påverka prioriteringarna. Vad innebär den pågående privatiseringen av vården – kanske inte så mycket primärvården som akutsjukhus och sjukhem? Vilken roll spelar det utökade samarbete med andra finansiärer som skrevs in i den nationella handlingsplanen (främst kanske Försäkringskassan) när man prioriterar mellan kronikerna och de gamla å ena sidan, och de i arbetsför ålder å den andra?
Det här frågorna tas inte upp av Prioriteringsdelegationen, men är givetvis väldigt viktiga när man diskuterar prioriteringarna i ett större sammanhang.
En annan viktig fråga när det gäller prioriteringarna är förstås hur man för ut forskningsresultat i vårdens vardag. sbu, Statens beredning för medicinsk utvärdering, visar gång på gång att det går långsamt för nya behandlingsmetoder att nå ut.
Det är ett dubbelt problem: först och främst gäller det naturligtvis patienternas välbefinnande. Bättre metoder ger bättre bot och högre livskvalitet. Men gamla och dåliga behandlingar har också en betydelse i prioriterings-sammanhang, eftersom de faktiskt förbrukar mer resurser än vad som är nödvändigt.
Denna diskussion måste utvecklas mer än vad Prioriterings-delegationen har gjort.
I betänkandet diskuteras vårdpersonalens inflytande över vardagens prioriteringar. Prioriteringsdelegationen konstaterar helt riktigt att det i första hand är läkare som både bestämmer över besluten »på golvet« och deltar i diskussionerna med politikerna.
Men det är glädjande att delegationen samtidigt lyfter fram den roll som »övrig vårdpersonal« borde spela i sammanhanget.
I ännu högre grad än läkarna ser de effekterna av prioriteringsbesluten, inte minst när det gäller de grupper som har svårast att ta för sig: kroniker, gamla, psykvårdens patienter. »Sjukvårdshuvudmännen måste ta ett ansvar för att utveckla metoder som tar tillvara och integrerar det arbete i
prioriteringsprocessen som utförs också av dessa grupper«, skriver Prioriteringsdelegationen i sitt betänkande.
Det går inte annat än att hålla med – och lägga till att politikerna naturligtvis också måste bli bättre på att lyssna också på sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter – listan över kunskapsbärare blir lång.
Då blir deras kunskap om hur man prioriterar och vilka följder det får ännu bättre.