Mammorna berättar – om du bara frågar

Nu screenar vi alla nyblivna mödrar för post partum depression. Frågor som vi tidigare inte har vågat ställa får kvinnorna att berätta hur de verkligen mår. Samtidigt fördjupas relationen till den nyblivna mamman och familjen.

2 juni 2006

Genom mitt arbete som distriktssköterska inom barnhälsovården har jag träffat kvinnor med post partum depression. Min erfarenhet är att det finns en föreställning om att man som nybliven förälder ska vara glad och lycklig och att det tyvärr är förenat med en känsla av skam över att må dåligt. Detta medför att kvinnorna kanske döljer sin depression och inte berättar om den förrän de mår bättre.

Eftersom post partum depression påverkar barnet negativt (Lindblad med flera) är det viktigt att identifiera de drabbade kvinnorna och de som ligger i riskzonen för att drabbas. Det finns ett screeninginstrument Edinburgh Postnatal Depression Scale (epds), utvecklat av Cox med flera 1987, som används för att indentifiera post partum depression (se faktaruta). En svensk validering presenterades av Wickberg & Hwang 1996. Identifieringen av dem som drabbas av post partum depression skulle kunna underlättas genom att screena alla nyblivna mödrar.

På den barnavårdscentral där jag arbetar screenar vi sedan några år alla kvinnor för post partum depression när barnet är två månader. I min magisteruppsats ville jag belysa bvc-sjuksköterskors erfarenheter av att använda epds. Detta gjordes med hjälp av fokusgruppsdiskussioner, se faktaruta. Under diskussionerna framkom bvc-sjuksköterskornas uppfattningar, som jag har samlat i teman.

De flesta av dem var negativa till epds i början. Många trodde att det skulle bli svårgenomförbart, delvis på grund av oro för att det skulle ta mycket tid i anspråk. Så alla var förvånade över att det inte gjorde det, och att de inte fick fler mödrar i behandling än vad de fick. Sjuksköterskorna anser att epds har gett dem mer tid i stället för mindre.

»…jag tror inte i längden att det tar mer tid. Det är klart att det är en extragång, men jag är helt övertygad om att jag hade haft dom där mycket mer om jag inte hade gjort detta. Jag tror inte att man förlorar nån tid.«

Det fanns även en oro över hur de skulle kunna tackla situationen när kvinnan mår mycket dåligt.

» Jag tror det grundar sig i att vi tror att vi ska vara terapeuter.«

Bvc-sjuksköterskorna trodde inte heller att kvinnorna skulle vara så öppna och blev förvånade över att de faktiskt var det.

Trots en del inledande oro är samtliga mycket mer positiva nu än de var innan epds infördes.

»Jag tycker att EPDS är jättebra, det är det bästa jag har gjort under alla år. Det är lätt att prata kring den och skalan är enkel ? och fungerar bra.«

Bvc-sjuksköterskorna berättade att några kvinnor har sagt att de, speciellt när de får sitt första barn, inte vågar vara ärliga och säga hur de verkligen mår.

Vi vill gärna tro att vi i dag har ett öppnare klimat när det gäller att prata om psykisk ohälsa än tidigare. Men bvc-sjuksköterskorna uppfattar det som att kvinnorna känner att det inte är helt tillåtet att vara ledsen på grund av barnet, men att det är skillnad när det andra barnet kommer. Då vet kvinnan att det inte är något fel på henne och att det oftast också går över. Över huvud taget så upplever de att kvinnorna är mer öppna och pratar mer när de har fått barn nummer två.

Bvc-sjuksköterskorna vill lyfta fram och visa att det faktiskt kan finnas en anledning att må dåligt – och att det är tillåtet. Även barnhälsovårdspsykologen tar i föräldragrupperna upp att det är vanligt att inte må så bra under spädbarnstiden.

Det verkar som att det är mer giltigt att må dåligt om man har »goda skäl« för att göra det. Finns det många stressfaktorer så är bvc-sjuksköterskorna beredda på att det blir höga poäng på epds och kvinnorna själva verkar mer öppna för att berätta hur de verkligen mår.

Att fylla i skalan handlar inte bara om att screena för depression. Det handlar också om bekräftelse; att någon lyssnar, bryr sig och är närvarande i just den stunden.

»På ett vis tycker jag ändå att själva samtalet, att man sitter ner och visar att nu lyssnar jag på dig, är nog så viktigt. Det är det som är poängen.«

Tidigare har fokus legat mest på barnet. epds har bidragit till att kvinnan blir sedd och bekräftad.

»Ja, nu har man ju fokuserat mer på mamman, inte bara precis den gången man gör skalan. Man är mer observant kanske.«

Även om både jag och bvc-sjuksköterskorna var väl medvetna om betydelsen av bekräftelse var det överraskande att det betydde så mycket. Min uppfattning är att kvinnorna har ett ännu större behov av att bli sedda än vi hade föreställt oss. Att något som kostar så lite i tid och engagemang kan generera så pass mycket positivt för kvinnorna/familjen är glädjande.

Det betyder att det är mycket viktigt att som bvc-sjuksköterska vara generös med sin tid och närvaro för att stärka kvinnan/familjen i sin/dess föräldraroll.

Fadern till barnet är mycket betydelsefull och blir det än mer om kvinnan mår dåligt. Bvc-sjuksköterskorna uppfattar det dock som att en del fäder känner sig utanför i och med att vi använder skalan på mödrarna och inte på dem. Ibland kommer frågan: »När ska du fråga hur jag mår?«

»Då får man säga att det är klart att jag bryr mig om hur du mår också och jag antar att du får ta lite skit ibland. För så är det väl?«

Alla håller med om att kontakten mellan bvc-sjuksköterskan och kvinnan har blivit mycket bättre sedan epds infördes.

»Jag känner att det öppnar upp till nånting som jag inte hade tillgång till innan. Vi har hittat ett redskap så att vi kan få en dialog med dem på ett annat plan. Det är inte bara det här med vikt och längd.«

Att bvc-sjuksköterskorna visar sin tillgänglighet anses vara viktigt.

»De vet att vi har ett intresse av att få veta hur dom mår och det kan komma senare, det behöver inte vara just vid det tillfället. Om de senare känner att de behöver snacka så? vet de att vi är öppna för dem och intresserade.«

Vi har märkt att de också har lättare för att prata om hur de mår även när barnet är äldre.

När vi vågar ställa de frågor som få tidigare har ställt fördjupas relationen. Detta upplevs som positivt av kvinnan/familjen. Återigen handlar det om kvinnans behov av att bli sedd och bekräftad. När vi visar att kvinnans/familjens välmående är mycket viktigt för att befrämja barnets hälsa leder det till att de får ökat förtroende för bvc.

Känslan av att något händer i relationen mellan bvc-sjuksköterskan och kvinnan/familjen fanns redan tidigare, både hos mig och bvc-sjuksköterskorna, men var inte verifierad. Nu är det ett faktum att relationen fördjupas efter screeningen.

epds visade sig verka som en katalysator i sammanhanget, men det är själva bekräftelsen som är viktigast, det vill säga att man frågar, inte hur.

Att ha infört epds har varit en så positiv erfarenhet för oss att jag önskar att detta budskap ska spridas till andra barnavårdscentraler i landet. epds används i hela Sverige, men inte överallt och ingår inte i barnhälsovårdsprogrammet. Jag tycker att vi bara är i startgroparna när det gäller att acceptera och lyfta fram psykisk ohälsa i ljuset och jag tror att epds kan bidra till ett öppnare klimat när det gäller detta.

Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS)
EPDS innehåller tio frågor om hur modern har känt sig den senaste veckan och berör känslor av nedstämdhet, oro och skuld. Det finns även en fråga om tankar på självmord. Skalan är indelad i fyra intervall, där det lägsta inte kräver någon åtgärd, medan det högsta innebär att kvinnan behöver omedelbar psykiatrisk hjälp.
 
Utifrån denna indelning har vi en manual för åtgärder.
Bvc-sjuksköterskan:
1. bekräftar det goda resultatet
2. erbjuder kvinnan samtal
3. ser till att hon remitteras till barnhälsovårdspsykolog.
4. ser till att hon remitteras akut till vuxenpsykiatrin. Detta görs alltid om kvinnan har tänkt på att göra sig själv illa.

Fokusgruppsdiskussioner
14 av 17 bvc-sjuksköterskor på barnavårdscentraler i tre kommuner i sydöstra Skåne där EPDS tillämpas tackade ja till att delta i studien. De delades in i tre fokusgrupper, varav en bestod av mina kolleger. Instrumentet fokusgruppsdiskussioner användes för att samla in data.
  
Detta innebär enligt Langford med flera en planerad diskussion
designad för att fånga deltagarnas uppfattningar inom ett specifikt intresseområde. Interaktionen mellan deltagarna är ett värdefullt verktyg för att nå ny insikt. Målet är en fri diskussion med avsikt att undersöka hur deltagarna i en viss grupp tänker kring ett visst fenomen och ordet fokus syftar på att röra sig mot ett bestämt ämne (Wibeck).
  
Diskussionerna spelades in på band och data analyserades med analytisk induktion (Hartman).

TEXT: Maria Fälemark, distriktssköterska vid barnavårdscentral i Ystad, E-post: maria.falemark@skane.se, maria@falemark.se

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida