Mångfacetterat beslut att donera en njure

Lennerling A med flera. Becoming a living kidney donor. Transplantation 2003;27:1243-1247.

Bakgrund: Trots att levande njurdonation är en etablerad procedur har få studier behandlat hur detta upplevs av donatorn. På Sahlgrenska universitetssjukhuset har njurtransplantation med levande donator genomförts sedan 1965. I dag kommer drygt 35 procent av de njurar som transplanteras från levande donatorer. I början var det bara föräldrar eller syskon som accepterades men kriterierna för att bli levande donator har vidgats. Som också praktiseras på många andra transplantationscentrum kan numera släktingar på längre håll och helt obesläktade personer bli njurdonatorer.

Situationen för den potentiella donatorn är ofta komplex och innehåller såväl fysiologiska, psykologiska och sociala som etiska faktorer att ta hänsyn till. Sjukvårdspersonal som arbetar inom detta fält har därför ett stort ansvar i uppgiften att selektera levande njurdonatorer.

Syfte: Att undersöka den upplevda innebörden av att stå inför en njurdonation och att försöka förstå beslutsprocessen.

Metod: Kvalitativ metod. Intervjuer gjordes med tolv tilltänkta njurdonatorer under pågående utredning – sex kvinnor och sex män. Alla intervjuer bandades och skrevs ut ordagrant. Därefter analyserades texten med en fenomenologisk ansats [3].

Resultat: Sju kategorier av motiv framkom som ledde till att den tilltänkta donatorn upplevde att njurdonationen var den enda möjligheten. Motiven för att bli njurdonator var: 1) en önskan att hjälpa, 2) en ökad självkänsla genom att göra en god gärning, 3) man identifierade sig med den njursjuke, 4) egenvinst – man får själv ett bättre liv genom att den anhörige blir »frisk«, 5) ett logiskt motiv – helt enkelt att man har två friska njurar och vet att man kan leva med en, 6) press utifrån – andra vill att man ska donera och 7) en känsla av moralisk plikt – det är något man bara gör.

Det fanns flera faktorer som förstärkte viljan att bli donator, till exempel vetskapen om att väntetiden för en njure annars är lång och stöd i beslutet från närstående. Andra faktorer orsakade tveksamhet och tvivel, till exempel oro för mottagarens hälsotillstånd och rädsla för att inte själv vara tillräckligt frisk. De flesta fattade beslutet att bli donator på känslomässig basis helt utan att väga för- och nackdelar.

Slutsats: De motiv som beslutet att bli njurdonator baseras på väger olika tungt för olika individer. Det gör också de stödjande faktorerna liksom de som orsakar tveksamhet och tvivel.

Finansiering: Lennart Jakobssons stiftelse för transplantationsforskning, Växjö, Professor Lars-Erik Gelins minnesfond, Göteborg, Svensk sjuksköterskeförening, Stockholm.

Referenser:
1. Abecassis M med flera. The live organ donor consensus group. Consensus statement on the live organ donor.
JAMA 2000; 284: 2919.

2. Karlsson G. Psychological qualitative research from a phenomenological perspective. Stockholm: Almqvist & Wiksell
International 1993.

KOMMENTAR BIRGER HAGREN OCH GÖREL HANSEBO

Donatorers upplevelser ger viktig kunskap

Författarna har studerat ett mycket angeläget forskningsområde. Beslutet att donera en njure innebär stora konsekvenser såväl för donator som för mottagare, men på olika sätt. Studien bidrar till ny kunskap och visar läkare och sjuksköterskor, som möter en blivande donator, hur de kan få stöd i sin beslutsprocess. Levande donatorer för olika organtransplantationer är viktiga för att flera patienter ska kunna få chansen till ett friskare liv. 

Författarna har med studien valt att undersöka den upplevda innebörden av att stå inför en njurdonation och att försöka förstå beslutsprocessen. De frågeområden som anges är relevanta, möjligen kan man fråga sig hur en »indepth-intervju« gestaltar sig, särskilt som intervjun bara tar 20-45 minuter.

De kategorier som författarna redovisar verkar relevanta och viktiga. Vi blev nyfikna på om det fanns någon skillnad mellan mäns och kvinnors funderingar, och även på om de intervjuade var yngre eller äldre. Det hade eventuellt givit en mer nyanserad bild av tilltänkta donatorer. Vissa kategoriers hållbarhet kan vi också undra över, till exempel kategorin logiskt motiv och känsla av moralisk plikt, då citaten härrör från nära anhöriga. Frågan blir om det är känslomässiga band som kan påverka den tilltänkta donatorns beslut.

Det positiva med resultatet är att det ger en översikt över olika aspekter av tilltänkta donatorers upplevelser. Det var ett fåtal personer som deltog och resultatet bidrar därför inte till generaliseringar, vilket inte heller är syftet med kvalitativa studier, men kan innebära mer nyanserade diskussioner bland vårdgivare, vårdtagare och presumtiva donatorer. Resultatet visar också på hur viktigt det är att ge även tilltänkta donatorer stöd i sitt beslut att donera eller inte donera ett organ.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida