Margareta är öppen för alternativ

Egentligen var det intresset för alternativa behandlingsmetoder som fick Margareta Paulson att börja forska. Och det intresset väcktes redan när hon arbetade som sjuksköterska i intensivvård på Östersunds sjukhus. Där fanns en läkare som arbetade i det tysta – och i motvind – med att behandla patienter med långvariga smärtor med akupunktur. Snart hade både Margareta Paulson och några kolleger skaffat sig akupunkturutbildning.

– Både akupunktur, homeopati och zonterapi är verksamma metoder som man ska vara öppen för och se på med respekt. Men det är viktigt att se dem som just komplement, de kallas också komplementära metoder numera.

Många fördomar
Under sin magisterutbildning gjorde Margareta Paulson en liten studie på cancerpatienter som behandlades med cytostatika och mådde illa. En del av dem fick akupunktur och några fick läkemedel mot illamående. Hon fann då att de som fick akupunktur inte mådde illa och därför inte behövde antiemetika. De slapp också tröttheten, som är en vanlig biverkan av sådana läkemedel. Då insåg hon hur viktigt det är att forska, att kunna belägga att en behandlingsform har effekt.

– Tyvärr finns det fortfarande många fördomar mot komplementära metoder. Det är svårt att få gehör för dem och att få pengar till sådan forskning.

Margareta Paulson har vårdat åtskilliga människor med långvarig smärta, det blev därför också hennes forskningsområde. Egentligen ville hon jämföra mäns och kvinnors upplevelser av långvarig smärta, men eftersom en doktorandkollega redan studerade kvinnors upplevelser blev hon rådd av handledaren att fokusera på män. Och trots att det inte var ett aktivt val blev det väldigt positivt. Män var inte så svåra att intervjua som hon hade trott.

– Jag hade en föreställning om att män inte skulle vara så öppna och inte så gärna vilja berätta, men så var det inte. De har berättat öppet och ärligt, olika förstås, och ingen har inte velat berätta.

När männen sökte vård för sin smärta upplevde de att de från början blev väl mottagna. Men när de efter flera år inte hade blivit bättre, tyckte de att personalen signalerade att de inte längre var intresserade, de kände att vården »tröttnade« på dem. Det kan ha bidragit till deras vilja att berätta, det var skönt att Margareta Paulson ville lyssna på dem. När de kom till rehabiliteringen upplevde de däremot att de fick ett professionellt bemötande. Personalen var kunnig och erbjöd massage och varma bad som lindrade smärtan och gav välbefinnande. Däremot hade akupunktur ingen effekt på deras smärta, vilket Margareta Paulson hade trott.

Räcker inte att informera
Männens berättelser har stärkt hennes övertygelse att det är viktigt att patienten får ett respektfullt bemötande i vården. Det gör att man känner sig bekräftad och det blir då lättare att acceptera sin sjukdom och att man inte blir bättre. Hon menar att man då tar ett eget ansvar för att hitta andra vägar.

– De här männen var från början väldigt fixerade vid kroppen och att orka. Sedan insåg de att de måste ändra sitt sätt att leva. Kroppsstyrkan blev mindre viktig.

För att nå dit måste vårdpersonalen lyssna och förstå, verkligen försöka sätta sig in i den enskildes situation och upplevelser. Information räcker inte, poängterar Margareta Paulson.