Masarna ska röja upp i kommunvården

I skuggan av Polhemsgården har Socialstyrelsen upptäckt att det är kris i den kommunala hälso- och sjukvården, och ger de medicinskt ansvarig sjuksköterskorna en nyckelroll när det gäller att förbättra den.

I slutet av 1997 har fokus märkbart förskjutits. Plötsligt är krisen i vård och omsorg om de äldre helt uppenbar.

För halvtannat år sedan var tonläget ett annat. Då levererade Socialstyrelsen den sista av en femårig serie rapporter om ädelreformen. Visst pekade man också då på till exempel bristerna i samordning över huvudmannaskapsgränserna – hemvården, rehabiliteringen, läkarkontakterna. Men det vilade ändå ett visst mått av optimism över beskrivningen av hur kommunerna klarat att förverkliga ädelreformens intentioner.

Men i skuggan av Polhemsgården har beskrivningen av bristerna blivit tuffare, medan de positiva omdömena i stort sett försvunnit. Så här låter det: Kommunerna har ”stora svårigheter att möta behoven av hälso- och sjukvård”. Inte heller har landstingen ”levt upp till sitt hälso- och sjukvårdsansvar för den äldre befolkningen”. Den ”samlade servicenivån inom den kommunala äldreomsorgen har gradvis sjunkit”. Den sociala hemtjänsten kännetecknas av ”utarmning”. I hemvård och särskilda boenden ”saknas resurser, kompetens och en ändamålsenlig organisation” för att gamla ska få dö en värdig död.

Personalen inte rustad
I en studie redovisas ”omfattande näringsproblem bland äldre i särskilt boende”. En ”återkommande iakttagelse” är att ”personalen inte blivit kompetensmässigt rustad för de nya och allt mer komplicerade arbetsuppgifter som man möter i vardagen”. Det gäller för övrigt också högre tjänstemän och politiker.

Det behövs mer pengar till äldreomsorgen. Låt vara att det någonstans kan finnas en rationaliseringspotential, i dag har man på många håll ”nått smärtgränsen när det gäller nedskärningar”, vilket ”skapar stor oro bland hjälptagare, anhöriga och personal inom vården och omsorgen”.
Har ädel misslyckats? Ändå inte, tycker Socialstyrelsens generaldirektör Claes Örtendahl:

– Min längtan tillbaka till den tid då de gamla låg i vårdavdelningarnas sköljrum är ytterst begränsad.

Masarna har lyfts fram
Inte heller Ann Hedberg, medicinskt ansvarig sjuksköterska i Örnsköldsvik och ordförande i masarnas riksförening, tycks vara av den åsikten. I stället menar hon att det är ädels, eller i alla fall masarnas, förtjänst att den här rapporten låter som den gör:

– Masarna har lagt ner ett otroligt arbete på att utarbeta rutiner och riktlinjer för den kommunala hälso- och sjukvården och på att bland annat informera och göra Lex Maria-anmälningar. Det är den grund Socialstyrelsen står på när de kan ge den här fördjupade redovisningen av hur läget är. Det är masarna som lyft fram problemen i ljuset!

Men varför låter då masarna eländet bestå? Varför gör de inte något åt det?

En del masar gör förstås vad de kan för att förbättra förhållandena. I förra numret beskrev vi hur en av Uppsalas medicinskt ansvariga sjuksköterskor, Ann-Mari Godeberg, hade agerat för att sätta stopp för nedrustningen av vården på Frodegården.

Men för andra kan det vara svårare. För det är stor spännvidd från kommun till kommun när det gäller hur man organiserat den kommunala hälso- och sjukvården. I vissa kommuner har masen en undanskymd roll i kommunen och stora problem med att få gehör för sina synpunkter. Revirgränser stänger också, ”socialt” och ”medicinskt” tänkande har svårt att mötas.

– Det går åt för mycket kraft till att bevaka ”min” profession, säger Ann Hedberg. ”Jag är sjuksköterska så jag kan det här mycket bättre än du” – så får det inte låta! Vi måste lära oss att respektera varandras insatser.

På ett sätt tycker hon att det undan för undan blivit bättre. Från början hade många masar en omöjlig arbetssituation med olika slags kombinationstjänster. Nu blir allt fler renodlade masar och placeras i stab.

Masarna pekas också i Socialstyrelsens rapport ut som centralfigurer i den uppryckning av äldrevården som måste till.
Socialstyrelsen påminner om att det enligt dess föreskrifter (SOSFS 1996:24) ska finnas kvalitetssäkringssystem i kommunerna, så att man kan avläsa kvaliteten när det gäller planering, utförande, uppföljning och utveckling av kvaliteten i verksamheten.

I det arbetet ska den medicinskt ansvariga sjuksköterskan vara en central resurs, som måste få bättre stöd och förutsättningar för att kunna arbeta med vårdens kvalitet, skriver Socialstyrelsen.

Svårt sjuka tar allt mer
Vad är det då som hänt i svensk sjukvård och åldringsvård? I sammanfattning: mer och mer av resurserna används till de svårast sjuka, medan den mer socialt inriktade hemtjänsten fått stryka på foten.

Men samtidigt som hemtjänsten kantrat över mot medicinska insatser och specifik omvårdnad, har inte resurser, organisation, rutiner eller personalens kompetens förändrats i tillräcklig utsträckning, säger Socialstyrelsen. Att arbeta inom äldreomsorgen kräver särskild kompetens, vilket i sin tur kräver särskild utbildning. Socialstyrelsen tycker att kommunerna bara ska ha utbildad personal i äldrevården. Claes Örtendahl:

– Det ska inte uppfattas som någon kritik mot personalen, men deras jobb har förändrats så mycket att deras ursprungliga utbildning inte räcker till. Man kan säga att de övergivits av sina arbetsgivare.

Masen Ann Hedberg håller med. De som arbetar i och med vården måste få bättre kunskaper. Man måste i kommunerna planera för utbildning och fortbildning av dagens anställda, och bestämma sig för vilka krav man ska ställa på de nyanställda. Och kravet på kompetensutveckling gäller inte minst chefer och politiker.

– Socialnämndens politiker måste förstå, bättre än i dag, att de har ett sjukvårdsansvar, säger hon. Och jag tror inte heller att kommunerna överlag tar sitt uppsökande ansvar, som de har enligt socialtjänstlagen. Man har nog prioriterat bort vardagslivets behov av att komma ut och ha sociala kontakter.
Även om Ann Hedberg är nöjd med det mesta i Socialstyrelsens rapport, saknar hon en viktig detalj:

– Kommunerna är dåliga på forskning och utveckling. Det är mycket viktigt att ta vara på sådant som kommer fram i forskningen. Det är landstingen fortfarande mycket bättre på.