»Med åren har jag fått svårt att skratta åt skämt«

För Per Öberg har krigs- och katastrofmedicin blivit en livsstil. Men ibland undrar han om han egentligen är lite knäpp som dras dit där lidandet är som störst. Inte minst när tankarna snurrar som efter den senaste resan, till Afghanistan. Är det alltid rätt att rädda liv?

Ska det verkligen vara så här?
«Per Öberg nickar menande mot tv:n i vardagsrummet hemma i lägenheten i Helsingborg. På videon ser man hur han står vid en patients huvudände. Han sköter narkosen medan en kvinnlig afghansk läkare lägger ett kejsarsnitt på en ung förstföderska. Liksom så många andra afghanska kvinnor kommer den här mamman förmodligen att föda ytterligare sju eller åtta barn under de kommande åren. Eftersom hon föder med kejsarsnitt är risken stor att även kommande graviditeter slutar på operationsbordet. Men det är hennes problem, inte doktorns.

För det är inte kejsarsnittet i sig som Per är upprörd över utan motivet till det.

– Egentligen hade den där mamman inte behövt opereras. Men just den här dagen behövde doktorn lite extra pengar. Liksom alla andra dagar, säger han uppgivet.

Det har bara gått några dagar sedan Per återvände till Sverige efter en fyra månader lång sejour som narkossjuksköterska på sjukhuset i Taloqan i nordöstra Afghanistan. Fortfarande brottas han med tankar på vad som är rätt och fel – ur etisk, moralisk och allmänt medmänsklig synvinkel.

Lönen för dem som jobbar på sjukhuset är cirka 30 dollar i månaden. För att klara sig behövs det sexdubbla. Det fixas genom fejkade operationer. Pengarna går direkt ner i operatörernas fickor. Även sjuksköterskorna tar betalt av patienterna, vid såväl såromläggningar som venflonsättningar. Den som inte kan betala för sig blir bryskt utkastad på gatan av de beväpnade vakterna. Om patienten är haltande eller döende spelar ingen roll. Utan pengar, ingen vård.

– När jag känner att jag själv på något sätt har varit inblandad i det där känns det väldigt svårt, säger han med en ny nick mot tv-rutan. Sedan spelar det ingen roll att jag inte hade något mandat att lägga mig i hur de behandlade sina patienter.

Han beskriver hur såväl barn som vuxna utan pardon och med ytterst tveksamma metoder amputeras för minsta lilla ortopediska åkomma, hur personalen klipper till patienterna för att de ska göra som de blir tillsagda eller hur nersövda patienter kan lämnas ensamma medan personalen går in i grannhuset för att dricka te.

– Det är som om afghanerna totalt har tappat känslorna för sina medmänniskor under alla dessa år av krig. Och det känns faktiskt tyngre att arbeta i en sådan miljö än att vara med vid en jordbävningskatastrof med tusentals döda och sårade. Flera gånger frågade jag mig själv om det var min eller deras inställning det var fel på. Det kändes så obegripligt att de inte gjorde allt för att människor ska överleva.

Han berättar hur barn som föds med kejsarsnitt läggs i en sjal som sedan placeras i något hörn av rummet. Ingen rör ett finger för att se till att barnen överlever de första kritiska minuterna. Mer än en gång lyckades Per rädda livet på dessa barn.

– Men när jag lämnade över barnet till mamman ville hon inte alltid ha det. Gjorde jag rätt då? Var skulle hända med det barnet? Och vad kunde jag ha sagt till mamman? Kanske hon hade åtta barn till därhemma, men ingen möjlighet att försörja dem.

Per försökte några gånger att förändra situationen. Bland annat kallade han mot slutet av sin vistelse till ett möte med samtliga läkare på sjukhuset. Han försökte förklara hur oetiskt och omoraliskt han upplevde omhändertagandet och vården av de sjuka.

Under mötet fick han inga reaktioner. Men efteråt kom några av läkarna fram och bad honom stanna kvar på sjukhuset ytterligare en tid för att hjälpa till att göra vården mer mänsklig.

Per Öberg utbildade sig till sjuksköterska i slutet av 1970-talet. Redan under utbildningen var hans ambition att få jobba utomlands.

Parallellt med sitt jobb som anestesi- och ambulanssjuksköterska vid lasarettet i Helsingborg jobbade han i många år som internationell klinisk specialist åt ett större medicintekniskt företag. Jobbet innebar att han fick resa runt en hel del i före detta Sovjetunionen och landets satellitstater. Men det var först 1988 som han började åka som sjuksköterska för Internationella Rödakorskommitténs räkning.

Den gången bar det av till Pakistan. Sedan dess har han med jämna mellanrum växlat mellan sitt arbete som narkossjuksköterska i Helsingborg och utlandsuppdrag i Nagorno-Karabach, Östtimor, Tanzania, Sudan, Indien och Afghanistan.

Han har blivit utsatt för granateld, drabbats av tyfoidfeber, blivit kidnappad och hotad till livet. När han är ute och joggar händer det att han börjar ducka för att han får för sig att det viner kulor i luften.

Varje gång han har velat ut igen har familjen vädjat till honom att stanna hemma. Barnen vägrar konsekvent att titta på de foton och videofilmer som han har med sig hem. Ändå dröjer det inte speciellt länge förrän han börjar bli rastlös och vill ut igen.

– Ytterst handlar det nog om en sorts egotripp. Jämfört med här hemma får jag en sådan enorm feedback på det jag gör. Folk i de här länderna är oftast så tacksamma för den hjälp de får att de gråter av glädje. För mig känns det rätt att använda min egoism till att hjälpa andra.

– Jag ställs inför utmaningar som man aldrig skulle kunna drömma om här hemma. För varje gång jag känner att jag klarar av en sådan utmaning växer jag lite. Jag kan knappast påstå att det är kul, men det ger så mycket mer än att bara gå till en arbetsplats för att utföra ett jobb.

Samtidigt sticker han inte under stol med att han åtminstone till en del har påverkats negativt av alla sina upplevelser.

– Med åren har jag blivit allt mer nedstämd och har svårt att skratta åt skämt. Det jag har varit med om bär jag med mig även i umgänget mer svenska kolleger och vänner. Det går inte en dag utan att jag jämför olika situationer här hemma med hur det ser ut i andra delar av världen.

Ändå tycker han att det positiva överväger.

– Det finns alltid ljusglimtar i det hela som gör att den hjälp man ger ändå känns meningsfull. Inte minst att man vet med sig att man räddar liv, många liv.

Pers teoretiska bakgrund:
Tropikmedicin
U-landshälsovård
Katastrofmedicin
Röda korsets medie- och säkerhetsutbildning

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida