Mikaels missbruk chockade alla

Han är ung och var en begåvad högpresterande sjuksköterska, men till slut orkade han inte längre. Han blev beroende av läkemedel för att fungera och bestörtningen bland kollegerna var stor när allt en dag avslöjades.

Mikael, vi kallar honom så, är anestesisjuksköterska. Den som alltid ställde upp och som arbetsgivaren gärna satsade på för nya arbetsuppgifter. Själv säger han att han var arbetsnarkoman och att berömmet från kolleger och chefer gav honom en kick som fick honom att fortsätta att satsa 200 procent på sitt arbete. Men det höll inte i längden. Han blev stressad, fick sömnproblem och hade dessutom ont i ryggen.

Första gången han tog Citodon ur medicinskåpet sade han sig att det var för att »självmedicinera« mot ryggvärken. Han hade ont och lindring fanns nära till hands. Och han märkte genast en positiv effekt. Inte bara på värken. Från att ha varit överarbetad och stressad kände han sig väl till mods, lugn och sov dessutom gott om nätterna.

Så märkte han att tabletterna inte fungerade lika effektivt längre och kände sig tvungen att hitta något bättre. Gränsen för vad som var rätt och fel hade passerats för länge sedan och därför var det inte särskilt svårt att börja använda det tyngre opiatet Ketogan.

Sjuk av abstinensen
Mikael tyckte att han hade kontroll över tablettbruket, men började bli rädd för biverkningar. När han bestämde sig för att sluta tvärt fick han sitt livs chock. Han blev »tvärsjuk« av abstinens och insåg då vad han höll på med. Efter att ha varit sjuk i flera dagar lyckades han bryta missbruket på egen hand och kände sig styrkt av det. Då lovade han sig själv att aldrig börja missbruka läkemedel igen.

En månad senare stal han åter Ketogan från medicinskåpet. Han gjorde det flera gånger och den plågsamma abstinensen glömdes snabbt bort. Det var viktigare att fungera och vara glad och avstressad.

Så småningom började kolleger reagera på att läkemedel försvann. Men man ryckte på axlarna: »Det är ju alltid ett naturligt svinn.« Och ingen satte det i samband med Mikaels tillstånd. Drogerna tog han mestadels hemma. Men, säger Mikael, missbruket påverkade arbetet. Han var trött, blek och hängig, men inte förrän i höstas, när han började gå ner märkbart i vikt och när han som var så mån om sitt yttre struntade i hur han såg ut, började omgivningen att reagera. Han var »helt under isen« och missbruket ledde till socialt, känslomässigt, fysiskt och moraliskt förfall. Att ljuga och manipulera hade blivit en självklarhet för att orka med och för att kunna bevara sin hemlighet.

Chefen konfronterade honom
Han ville inget annat än att hålla sig från drogerna för alltid, men klarade det inte av egen kraft annat än under perioder på några veckor.

När missbruket till slut upptäcktes och chefen konfronterade honom nekade han först. Det hade blivit hans vardag att ljuga och manipulera, både för sig själv och andra, för att kunna fortsätta använda droger. Men när chefen sa att hon ville hjälpa honom kände Mikael att det här var hans chans. Alla visste nog ändå och det kunde inte bli värre än det redan var. Han erkände sitt missbruk och blev patient på beroendekliniken (se nästa uppslag).

Han säger att det är plågsamt att i dag se hur många som blev inblandade i hans missbruk. En ovetande fru och familj, svikna arbetskamrater, chefer vars förtroende han missbrukat, och alla vännerna.

– Att jag blev upptäckt var det bästa som kunde hända mig. Det är min chans att återfå ett normalt och kanske mycket bättre liv.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida