Mingel, seminarier och »trepanering« under årets Almedalsvecka

När Postens stora gula lastbil stönar uppför Hästgatans branta backe tappar alla fokus för några sekunder. Men annars pågår samtalen och föredragen för fullt inne på Faktabs gård, dit Vårdmötesplats Visby är förlagt denna Almedalsvecka valåret 2006.

Den stora porten i muren är öppen, förbundsstyrelsemedlemmar och anställda turas om som »inkastare« och en stor skylt berättar vad som är på gång på Vårdmötesplats Visby. Seminarierna avlöser varandra dagarna i ända, med ämnen som läkemedelsgenomgångar, barn och ungas hälsa, vården på webben, äldrevård, och frukostutfrågningar av vårdpolitiker.

Måndagskvällen är reserverad som mingelkväll för medlemmarna i Vårdförbundet, bofasta eller tillresta.

Tidigare denna måndag har jag lyssnat till ett seminarium som anordnats av Sjuksköterskor mot tobak tillsammans med andra yrkesorganisationer mot tobak. Representanter för de politiska kvinnoförbunden och några fackförbund samt arbetsgivaren Sveriges kommuner och landsting har av arrangörerna placerats i två rader mitt emot varandra, ungefär som i det brittiska parlamentet.

Men någon hetsig debatt ? som i parlamentet ? blir det inte. Tvärtom, alla är rörande ense om verklighetsbeskrivningen: Ensamma mödrar samt förtidspensionerade och långtidsarbetslösa röker mest, välutbildade högre tjänstemän minst, rökningen har oroväckande nog ökat bland unga igen efter flera års nedåtgående trend. Och att det är mycket viktigt att försöka hitta metoder för att förmå fler att sluta och färre att börja röka.

Därför känns det naturligt att fråga de medlemmar som sitter runt de låga borden på vårdmötesplatsen och har tagit för sig av den uppdukade buffén om hur de ser på sin roll som antirökrådgivare i sin professionella verksamhet.

Men Birgitta Olsson gick i pension i fjol. Då hade hon många år i sjukvården bakom sig, de flesta faktiskt som läkare.

? Det var mitt intresse för smärtlindring som fick mig att gå vidare, berättar hon. Jag insåg att jag kunde göra bäst nytta för de födande kvinnorna som läkare, då bestämde jag mig för att bli det.

Rökning? Jo, Gotland ligger illa till på det området; många har låga löner och ungdomarna är arbetslösa. Det leder till att fler röker. Och det är klart att man pratar med nyförlösta mödrar om att inte röka.

Elisabeth Loquist blev färdig sjuksköterska samma år som Birgitta Olsson blev läkare. Nu har hon specialiserat sig som diabetessjuksköterska.

? Jo, det blir mycket diskussioner om rökning med mina patienter, säger hon. Gotlänningarna ligger ju sämst till när det gäller diabetes, och rökning är dessutom vanligt bland diabetiker. Och extra skadligt för dem.

För Ann-Kristin Forsberg är rökningen ett favoritämne. Hon var med och startade Sjuksköterskor mot tobak på Gotland, även om tiden inte räckte riktigt när hon blev ordförande för Vårdförbundets avdelning på ön.

Men nu har hon lämnat ordförandeskapet och är tillbaka i sitt vanliga jobb som barnmorska på kvinnoavdelningen på lasarettet.

? Det vore snudd på tjänstefel att inte prata rökning med de blivande mammorna, säger hon.

Hon kan jobba mycket med information om rökning, eftersom politikerna i Gotlands kommun har frigjort extra pengar för detta.

? Jag har svårt att se unga flickor stå i hörnen och röka utan att ingripa, berättar hon. En gång när jag hade sagt till några stycken ropade de efter mig: »Stackars dina barn!«

Men även om det mesta på Vårdmötesplats Visby bar allvarets prägel gjorde inte allt det.

På tisdagseftermiddagen dök ett par gentlemän från Cirkus Cirkör upp på ett seminarium om vård på webben och började diskutera sina komplicerade fall. Med Förbundet Sveriges arbetsterapeuters ordförande Inga-Britt Lindström som assistent började de med alltmer halsbrytande metoder undersöka varandra. Som tur var, för både dem själva och publiken, lyckades de inte genomföra den trepanering som den ene försökte genomföra på den andre, och som annars säkert skulle ha varit fatal för den undersökte…