Miniröntgen skonar laboratoriemöss

Att ta reda på hur mycket fett, muskler eller ben en liten laboratoriemus består av innebär ofta att djuret måste avlivas. Men biomedicinska analytikern Åsa Nordfeldt kan utan att skada musen få all den information hon vill ha på mindre än fem minuter.

Åsa Nordfeldt vid djurlaboratoriet på Biomedicinskt centrum i Lund är knuten till avdelningen för molekylär signalering. Här är forskarna framför allt intresserade av vilka samband som finns mellan fett och typ 2-diabetes. I en djurmodell försöker de ta reda på vad som händer med möss som saknar den gen som behövs för att producera hormonkänslig lipas, ett enzym som frigör fettsyrorna från fettvävnadens triglycerider.

– Vi fick inte riktigt de resultat vi hade väntat oss, säger Åsa Nordfeldt samtidigt som hon visar in oss i »Stora muslabbet«.

Fet kost
Så värst stort är det nu inte. Å andra sidan tar mössen som vistas här inte stor plats. På ett avlångt bord står två små burar med sju möss i vardera. Ovanför dem finns ett galler med pellets som till 57 procent består av rent fett. Det är den enda kost de ätit under de senaste sex månaderna.

I den ena buren är mössen slanka och småväxta. I den andra är de nästan dubbelt så stora. Det märkliga är att det är de småväxta djuren som saknar genen för hormonkänslig lipas medan de frodiga mössen har normal genuppsättning.

– Självklart trodde vi att mössen som saknar hormonkänslig lipas skulle bli jättefeta. Det blev tvärtom, säger Åsa Nordfeldt och skrattar.

Varför? Det är det ingen som vet.

Det normala med den här typen av djurförsök är att regelbundet väga djuren. Men för att få reda på hur stor del av vikten som består av fett eller annan vävnad måste de i regel dissekeras eller köras i en mixer.

Kan följa djuren levande
Det slipper Åsa Nordfeldt. Sedan i våras finns en liten röntgenapparat i labbet som är specialutvecklad för just möss. Apparaten heter Piximus och är inte mycket större än en avlång läskback ståendes på höjden. Förutom i Lund finns den installerad på ytterligare två laboratorier i Sverige. Tekniken är densamma som vid helkroppsröntgen av människor, men i miniformat och med betydligt lägre stråldoser.

– Den stora fördelen är att jag kan följa djuren levande, månad efter månad. Vi försöker hålla ner antalet djur i våra modeller. Inte bara för att de är dyra utan också för att det inte är etiskt försvarbart att slösa med försöksdjur.

Åsa Nordfeldt är bara intresserad av att analysera hur mycket fett varje mus består av. Men apparaten går även att använda för att analysera benmassa, muskelmassa och annan mjukvävnad.

Sövs och läggs i maskinen
Efter att ha sederat mössen läggs de en och en i maskinen.

– Jag kan inte söva för många åt gången, då börjar de som kommer sist i kön att röra sig för tidigt. Det är viktigt att de ligger helt stilla.

För att underlätta positioneringen fästs musen på en lätt klistrig yta som håller den kvar mot underlaget. Medan maskinen går håller sig Åsa Nordfeldt på minst en meters avstånd. Det är den minimigräns som gäller. Några blyförkläden behövs inte. Fem minuter senare syns resultatet på en bärbar dator och skrivs automatiskt ut på papper. En stund senare börjar mössen röra på sig i sina burar igen.