Minnen som aldrig bleknar

Minnen som aldrig bleknar
Michelle Wahrolén. Foto: Angelica Söderberg

Vissa saker glömmer man aldrig. De kapslar sig långt in i kroppens inre för att ibland göra sig påminda. En gång för länge sedan, det var en varm sommardag, stod jag under en ek med min svarta dvärgkanin i famnen. Då hörde jag någon andas tungt och hotfullt bakom mig. Darth Vaderskt. Skräcken vällde upp i mig och benen stelnade. Jag kunde inte röra mig. Det enda jag hörde var det djupa tunga andetaget. Jag kände kaninens hjärta banka fort. Bakom oss höll en stor orm på att vidga sin käft redo att sluka kaninen. Så plötsligt kom adrenalinet till mig och jag rusade iväg med den skräckslagna kaninen i famnen. Jag glömmer det aldrig men inser det fjuttiga i det minnet.

På Judiska hemmet, ett äldre- och demensboende där de flesta boende är överlevande från Förintelsen, är de skräckingivande minnena av en helt annan kaliber. För de äldre som lagrat fasansfulla minnen från kriget i djupet av sitt inre kan ljud som skällande hundar eller gråtande barn kasta dem tillbaka 75—80 år i tiden. Därför är vare sig hundar eller gråtande småbarn tillåtna på boendet. Ingen får heller låta bestämd eller sträng. De äldre vårdas med stor vördnad, respekt och medvetenhet av Anja Brans, sjuksköterska och tillika chef för boendet, och hennes team. I decennier har hon utbildat personalen så att de gör allt för att deras boende på ålderns höst ska känna sig trygga som möjligt.

På Förintelsens minnesdag i slutet av januari fick hon ta emot ett pris av Föreningen Förintelsens överlevande för sitt långvariga arbete på Judiska hemmet. Ett välförtjänt utnämnande. Vi måste hjälpa Förintelsens överlevande att lindra och undvika sådant som kan väcka liv i det fruktansvärda de varit med om. Som alltid — vi måste finnas för varandra.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida