Missnöjet på Sahlgrenska gror i bristen på samverkan

Vill arbetsgivaren verkligen samverka?Vårdförbundets Birgitta Bengtson vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg tvivlar. Efter två års möten i centrala samverkansgruppen tycker hon inte att arbetsgivaren lever upp till det avtal om samverkan man gemensamt formulerat.

Birgitta Bengtson sitter i Vårdförbundets tillfälliga lokaler i gamla barnsjukhuset och hon är bekymrad.

I dagsläget är situationen precis sådan som Vårdförbundet varnat för. Efter omorganisationen till storsjukhuset Sahlgrenska Universitetssjukhuset, stora sparbeting, ökade produktionskrav och färre vårdplatser är arbetsmiljön i dag så dålig att sjukhuset har svårt att rekrytera och behålla personal, beskriver hon. De som kan söker sig till andra anställningar i privat vård, i primärvård och till utlandet. Birgitta är oroad över att hennes medlemmar inte kan behålla kompetensen och bygga på sina kunskaper i den ständigt ökande tidspressen. Hon är ordförande i den ledningsgrupp som Vårdförbundet bildat inom SU, tills storlänet Västra Götaland blir gemensam huvudman vid årsskiftet.

Tre sjukhus blev ett
De tre Göteborgssjukhusen Sahlgrenska, Östra och Mölndal blev ett när Sahlgrenska Universitetssjukhuset, SU, bildades den 1 januari 1997. Politikernas visioner var att effektivisera vården och göra samordningsvinster. Men de första åren har mest präglats av kaos, utarbetad personal, brist på vårdplatser, långa operationsköer och inte minst ett ekonomiskt underskott på en halv miljard efter första året.

När den nya organisationen tog form låg samverksansavtalet färdigt. Det var framtaget av en partsammansatt grupp som arbetat med det under ett år. Avtalet reglerar samverkan mellan personalorganisationerna och arbetsgivaren på tre nivåer. En på verksamhetsområdesnivå, den lokala samverkansgruppen, LSG, en på divisionsnivå, DSG och en central samverkansgrupp, CSG. Den grundläggande tanken med avtalet var att den enskilde skulle ha inflytande på sin arbetsplats, genom lokala arbetsplatsträffar. I avtalets första paragraf står:

Arbetsgivarens beslutsprocess skall präglas av en vilja att fatta beslut i samverkan och vara utformad så att de anställda blir delaktiga i processen.

Decentralisering med andra ord.

– De raderna säger allt, menar Birgitta Bengtson, men så fungerar inte samverkan i verkligheten. I stället präglas den av tidspress, av läkarmakt och framförallt av en ovilja till samverkan från arbetsgivaren.

– Under de centrala samverkansmötena föreläggs vi dokument som vi inte haft inflytande över och vi tvingas att acceptera dem eller ta emot dem som information. Likadant är det på alla beslutsnivåer. Det kallar  vi inte samverkan.

Trots att avtalet reglerar vilka frågor som ska behandlas på respektive nivåer är det inte sällan Vårdförbundet har en annan uppfattning än arbetsgivaren om hur avtalet ska tolkas.

– Problem uppstår exempelvis när en fråga varit behandlad på divisionsnivå, utan att kunna lösas. Då tycker vi, som i fallet med avdelning 32 (se artikel på föregående uppslag) att frågan kan lyftas till central nivå, för beslut. Men där bollade de tillbaka ärendet till divisionsnivån. Resultatet blev att frågan fortfarande inte är löst, förklarar Birgitta Bengtson.

Borde ha lyssnat
Hon tycker att det är frustrerande att arbetsgivaren inte lyssnar på dem.

– Om de lyssnat till våra argument skulle situationen kanske inte behövt vara så pressande för personalen som den är i dag, menar hon.

Efter en  tvärfacklig strid med arbetsgivaren har personal-organisationerna fått igenom att personalen ska vara delaktig i planeringen av budget- och verksamhetsplan för 1999.

– Men vi har redan fått uppgifter om att man inte kommer att kunna ta hänsyn till våra synpunkter på grund av de snäva tidsramarna, säger Birgitta Bengtson.

Dålig arbetsmiljö
Det var det akuta läget för arbetsmiljön som fick personalorganisationerna att koppla in två arbetstagarkonsulter i våras.

Arbetstagarkonsulterna konstaterar i sin förstudie att de arbetsmiljöproblem SU har hänger ihop med brister i ledningsorganisationen. Intervjuerna med personalen visar att många anser att avståndet till ledningen har ökat.  Inte minskat som tanken var.

Konsulternas förslag är att varje lägsta nivå ska ta fram en egen verksamhetsplan och att läkare och chefer ska prioritera chefsjobbet framför forskning.

– Men två år är kort tid för en förändring av denna storlek. Vi beräknar att det tar tre till sju år, säger konsulten Anders Wiberg.

Sjukvården är ett av de svåraste områdena att decentralisera. Ett universitetssjukhus är än mer knivigt, eftersom där alltid finns viljan att forska parallellt med kravet på chefskap, kommenterar Anders Wiberg.

Har Vårdförbundet inget tålamod, Birgitta Bengtson?

– Jo, jag anser att vi har ganska gott tålamod. Eftersom samverkansavtalet var så väl genomarbetat borde det fungera efter två år!

Arbetsgivaren positiv
Personaldirektören på Sahlgrenska Universitetsssjukhuset Stig Lindholm säger att han mest hört positiva reaktioner om samverkansgrupperna, men att han huvudsakligen bygger den uppfattningen på samtal med arbetsgivarparten.

– Att Birgitta Bengtson är besviken förvånar mig. Jag kan ge henne rätt att tidspressen varit svår och att det inte givits chans att vara med och ta fram ärenden, utan att de förelagts färdiga dokument. Det är naturligtvis inte så det ska vara. Ambitionen är att få en annan arbetsordning. Någon ovilja till samverkan finns inte.

Brist på tid
Tomas Kollberg, tillförordnad sjukhusdirektör på SU sedan april i år anser att samtalsklimatet är bra i centrala samverkans-gruppen.

– När det gäller hinder för samverkan har Birgitta Bengtson, Vårdförbundet, fullständigt rätt i att tidsbristen innebär att det är hart när omöjligt att ha samverkan i de stora ekonomiska frågorna. Vi ska rapportera till politikerna en gång i månaden och får underlaget på onsdag och går igenom det torsdag-fredag. På måndag föreläggs det centrala samverkansgruppen och på måndag kväll skickas det vidare till politikerna. En djup och bred samverkan förutsätter mycket längre framförhållning. Men det är jättesvårt att få till, bland annat på grund av valperioderna, där nya politiker tillträder under hösten och vi ska ha klar budgeten i december.

Tomas Kollberg håller delvis med Birgitta Bengtsson om att  läkarnas makt är ett hinder för samverkan. Deras starka professionalism och kollegiala stöd och deras ledarstil har traditionellt haft karaktären av ordergivning snarare än samverkan.

– Men jag vill inte påstå att de ensamma är orsak till dagens problem. Varje facklig organisation ser bara till sina egna medlemmars bästa, precis som arbetstagarkonsulterna påpekade. Det gäller Vårdförbundet, men också till exempel undersköterskorna och städarna.

Han betonar att det inte finns någon ovilja att samverka från arbetsgivarsidan.

– Vi har skyldighet och vilja att göra det, men det är svårt i dagsläget. När det gäller cheferna ska man veta att flera av dem tillträdde för bara ett år sedan och har börjat arbeta i en oerhört turbulent tid. Vi lyssnar till arbetstagarkonsulternas påpekanden och ska trycka på så att cheferna har arbetsplatsträffar. Nu handlar det om att göra det som står i samverkansavtalet.

När det gäller avdelning 32 förklarar Tomas Kollberg att han inte känner till detaljerna, men förklarar att det finns beslut om att en partsammansatt grupp ska se över problemet inom de två inblandade divisionerna.