Mogen pionjär valde vården igen

Lia Isberg är en pionjär. För fyra år sedan började hon och hennes 19 kurskamrater den nya, långa utbildningen till sjuksköterska med inriktning mot äldrevård på Ersta Sköndal högskola. Nu är det dags för examen.

Lia Isberg har nära till skrattet. Det krulliga håret har hon satt upp i en prydlig sjukskötersketofs. Inte kan hon möta Vårdfacket med håret utsläppt så som hon brukar ha det. Vi träffas på den gamla sjöbefälsskolan ovanför Ersta sjukhus på Söder i Stockholm. Där har Ersta Sköndal högskola nu sitt sjuksköterskecampus. Vi bänkar oss i Kajutan, ett litet pausrum med utsikt åt söder.

Lia ska inte bara avsluta en fyraårig sjuksköterskeutbildning. När hon lämnar Ersta Sköndal nu i juni har hon pluggat i nio år.

Nio år? Ja, faktiskt. I nästan tjugo år var Lia Isberg landstingsanställd undersköterska. Hon arbetade inom akutvård, cancervård, på vårdcentral. Hon bytte jobb självmant och blev förflyttad. Men när landstinget skulle överlämna äldrevården till kommunen och samtidigt minskade antalet undersköterskor fick det vara nog. Nu skulle hon satsa på något annat. Aldrig mera vården, aldrig mera landstinget!

Nuär hon tillbaka i vården. Men det är inte samma Lia Isberg som en gång tvångsomplacerades till en avdelning för dementa. Hon var livrädd. De gamla slogs. Hon fick käppar i huvudet. Och hon hade inte en aning om hur hon skulle bemöta dem.

Nu vet hon. Utbildningen har blivit något av en aha-upplevelse. Lia Isbergs sista praktikplacering var på en avdelning för dementa.

– Jag hade lärt mig så mycket om hur man ska arbeta med äldre människor under de här fyra åren. På alla tentamina, på alla prov, i alla uppgifter, alltid har det funnits med något litet avsnitt om hur man ska bemöta den gamla. Och nu märkte jag att jag kunde!

Lia jämför hur det är att arbeta med människor som är klara i huvudet och kan berätta hur de vill ha det. Att tillgodose deras behov är väl ingen konst. Men att klara det med människor som inte kan kommunicera är otroligt tillfredsställande.

Nio års heltidsstudier, alltså. Först två år på Komvux för att få behörighet till högskolestudier, sedan tre år på Stockholms universitet och en personalvetarutbildning. Hon ville så långt bort från vården och landstinget som möjligt.

Men redan när hon jobbade på Telge Energi under första sommarlovet förstod hon att hon valt fel. Trots det fullföljde hon utbildningen. Bara för att omedelbart söka in på sjuksköterskeutbildningen.

Varför då den nya, fyraåriga utbildningen – hon hade ju redan fem års heltidsstudier bakom sig? Lia rycker lite på axlarna – det var nytt, det verkade skojigt. När hon nu hade bestämt sig för att bli sjuksköterska kunde hon lika gärna satsa ordentligt.

Och det var ju onekligen »sista chansen« för Lia Isberg. 42 år gammal, två minderåriga barn, frånskild.

– Det ska jag säga dig, hade jag inte varit så säker på att jag ville tillbaka till vården hade jag inte stått ut. Man måste vara ordentligt motiverad och veta vad man vill för att orka.

De första studenterna, bland dem alltså Lia Isberg, på den fyraåriga sjuksköterskeutbildningen med inriktning mot äldreomsorg togs in höstterminen 2000. Parallellt startade Ersta Sköndal också en fyraårig socionomutbildning med inriktning mot äldreomsorg. En del kurser har studenterna på dessa båda utbildningar läst tillsammans.

De har lärt sig allt det som ingår i den vanliga, treåriga sjuksköterskeutbildningen. Men därutöver har studenterna på det fyraåriga programmet också fått en fördjupad utbildning i juridik, ekonomi och ledarskap. Det kommer Lia Isberg att ha nytta av, i alla fall om hon gör allvar av sin idé. En idé som har mognat fram under studietiden på Ersta Sköndal. Och bakgrunden får man söka i hennes historia.

Lia Isberg är född på Kap Verde-öarna utanför Västafrika. Hennes pappa var aktiv i befrielserörelsen paigc som kämpade mot den portugisiska kolonialmakten. Han kom som flykting till Sverige 1965. Tre år senare kom äldsta dottern Lia efter. Hon skulle då fylla tio år.

Pappa reste tillbaka till Kap Verde sedan diktaturen i Portugal fallit 1975 och ögruppen befriats. Men Lia stannade i Sverige, hos en fosterfamilj.

I en framtid ska hon kanske återvända till São Vicente, den ö där hon är född. Då blir det för att öppna ett sjukhem för äldre. Det behövs. Det såg hon under den åtta veckors praktik som hon och en av hennes kurskamrater gjorde på São Vicente.

Det krävdes noggranna förberedelser. Under ett år före praktikperioden gick hon och kurskompisen på kvällskurser i portugisiska. För även om Lia är född på ön hade hon tappat språket.

– Fast det kom snabbt tillbaka, både portugisiskan och det lokala språket creol. Jag hade det i bakhuvudet någonstans. Det dröjde inte länge innan jag förstod och sedan också kunde prata själv.

Lia och hennes kamrat bodde hos en av Lias fastrar. Det var både enkelt och tryggt att bo hos en som kände till hur samhället fungerar på São Vicente. Själva praktiken gjorde de båda på ett sjukhus som drivs av staten tillsammans med Röda Korset, oljebolaget Shell och några lokala företag. De var en vecka i taget på de olika avdelningarna under den åtta veckor långa praktiken.

– Vi gick bredvid och studerade sjuksköterskans roll. Det är klart att vi ryckte in då och då, men mest lärde vi oss nog av att bara titta på och reflektera.

På São Vicente bor ungefär 70 000 invånare. Där finns två sjukhus, det andra helt privat. Sjukhuset där Lia praktiserade hade 20 vårdplatser. Föreståndaren hade 15 000 kronor i månaden till driften. Sin egen lön drygade hon ut med att vara föreståndare också på det privata sjukhuset.

– Det var på São Vicente mitt beslut mognade fram: här ska jag starta ett sjukhem för äldre. När barnen klarar sig på egen hand återvänder jag dit. Det är vad jag vill.

Men det finns ett stänk av tvekan. Lia Isberg känner sig trots allt mera svensk än kapverdisk. Hon växte upp som tonåring i Sverige, hon har tillbringat hela sitt vuxna liv här. Här har hon sina sociala nätverk och inte minst sina barn.

– Sverige är hemma för mig. Jag får nog åka fram och tillbaka.

Men allra först ska hon efter nio år på skolbänken börja arbeta på heltid. Hon har redan klart med ett fast jobb, välbetalt, på samma ställe där hon arbetat extra på helger och sommarlov. Och hon känner sig väl förberedd.

Den nya arbetsplatsen är Furuhöjdens rehab i Täby norr om Stockholm. Den startades för ungefär tio år sedan av några sjuksköterskor från Danderyds sjukhus. Från början mest inriktad på ortopedisk rehabilitering har den växt ut med växelvård och avlastning. Ett ställe där Lia Isberg kommer att få god nytta av de kunskaper hon fått under sin utbildning.

Hon är tillbaka i vården, men inte hos landstinget.

Sagt om Lia Isberg:
»Hon har mognat oerhört mycket på de här fyra åren. Från början tog hon nog saker lite lättvindigt men nu tar hon sina uppgifter på fullaste allvar. Hon är djupt engagerad i att göra allt till det bästa för äldre patienter. Hon är glad, positiv, »inget är omöjligt«, en ledargestalt.«
Görel Hansebo, lektor på Ersta Sköndal