Möte på apotek

En idé under en semesterresa i Prag 1985 blev långt senare genomförd i Kristianstad. I dag tar distriktssköterskan Monica Roos emot sina patienter på apoteket.

En ström av patienter kommer in på apoteket Svanen i Kristianstad för att träffa distriktssköterskan Monica Roos: Kaija Rapp som vill ha råd om läkemedel, Lena Palm för att ta blodtrycket, en ung flicka som ber om ett enskilt samtal. En del kommer direkt till henne, andra visas dit av apotekspersonalen. Det är också tydligt att några har varit där tidigare och nu kommer på återbesök.

Så här har det varit mest varje dag sedan december 2000, då Monica Roos startade sitt projekt distriktssköterska på apotek. Men för att förstå bakgrunden får vi gå tillbaka till 1985 när hon befann sig på semester i Prag.

? Jag har alltid varit intresserad av farmakologi och brukar titta in på apotek när jag är ute och reser. Så jag gick in på ett i Prag och såg att man hade en sjuksköterska där, berättar hon.
När Monica Roos kom hem tog hon upp frågan med en apotekare och fick svaret: »Det kommer nog, men idén är inte mogen ännu.«

Svalt intresse
Apotekaren hade rätt, men han och Monica Roos anade knappast då att det skulle ta så lång tid innan idén vann gehör. Och att den gjorde det berodde på att Monica Roos själv drog i gång det hela. Hon arbetade då som skolsköterska i Kristianstads kommun och började på eget initiativ att på prov arbeta på apoteket Svanen under skolloven.

? Men då var det bara egenvård. Eftersom jag inte hade någon läkare med medicinskt ansvar fick jag varken använda min förskrivningsrätt eller utföra sjukvårdande behandling.

För en sjuksköterska kändes det inte tillfredsställande. Hon försökte hitta en annan lösning, men det var inte helt lätt. När hon tog upp frågan med Region Skåne var intresset där mer än svalt. Men Monica Roos trodde på idén och kontaktade därför i stället den privata Kristianstadskliniken. På en dag var allt klart. Apoteket anställde henne och kliniken ställde upp med en ledningsansvarig läkare.

I och med det kunde hon börja arbeta med det hon kallar
»hela biten«: egenvård, sjukvårdsupplysning, sjukvårdande behandling, skriva ut recept på delegation från läkaren, använda sin förskrivningsrätt samt hänvisa till andra vårdgivare.

Men det fanns ett problem, dokumentationen. Måste hon fråga efter namn och personnummer även vid enkel rådgivning? Hur skulle hon kunna dokumentera och ställa frågor när hennes »undersökningsrum« bara var ett litet hörn avskiljt med ett draperi? Hur skulle hon hinna dokumentera varje kontakt när patienter stod i kö och väntade?

Även den frågan löstes i kontakter med Socialstyrelsen på ett, som Monica Roos och apoteket tyckte, bra sätt. Bara sådant som »överstiger den nivå som utgör nivån för apotekspersonalens egenvårdsrådgivning« behöver dokumenteras.

Eftersom det här var något helt nytt i Skåne och det fanns en risk för att projektet skulle kunna ifrågasättas, ville de inblandade ha en utvärdering.

? Det var viktigt också för att jag själv skulle få stöd i det fortsatta arbetet, säger Monica Roos.

Sjuksköterska gjorde utvärdering
Utvärderingen gjordes av Högskolan i Kristianstad. Uppdraget gick till Ingrid Knutsson. Hon har lång erfarenhet som sjuksköterska men arbetar nu på heltid med ett eget utbildningsföretag.

? Det var bra. Ingrid är sjuksköterska och kan sjukvård. Det hade varit fel att ta in en konsult utan rätt kunskaper, menar Monica Roos.

Utvärderingen bestod bland annat av en kartläggning av mer än 30 000 patienter som Monica Roos gjorde själv 2000?2001, en enkät med 332 patienter och en enkät till apotekspersonalen.
I utvärderingen framkom:

  • att patienterna uppskattade lättillgängligheten
    latt 99 procent tyckte att de fått den hjälp de önskat
  • att 63 procent av patienterna var kvinnor
  • att 50 procent av patienterna var 20?64 år och 35 procent under 20 år.

    ? Det här visar, tillsammans med att det är en besökstopp kring lunchtid, att distriktssköterskan på apoteket är för de aktiva som slinker in när de har tid för att få snabb hjälp. Apoteket är lättillgängligt och man kan gå dit utan att känna några speciella krav, säger Ingrid Knutsson.

    ? Att det kommer så många unga beror kanske på att det finns ett par gymnasieskolor i närheten.
    Utvärderingen visar också att de vanligaste kontaktorsakerna var mag- och tarmbesvär, blodtryck, infektioner, smitta, allergier, hudbesvär samt samtalsvägledning.

    ? Mycket klarar jag av själv, men inte allt. Jag har inte vatten i min hytt och kan till exempel inte ta blodprov. Därför hänvisar jag många till bland annat vårdcentralen, säger Monica Roos.

    Fungerar lite som kurator
    Hon berättar om några olika fall:

  • En medelålders kvinna med akut ryggskott och känselnedsättning i vänster ben vill köpa »lämpliga tabletter«. Hon hänvisas till husläkare för undersökning och behandling.
  • En kvinna kommer in med en stor allergisk hudreaktion på armen. Hon har arbetat med primulaväxter och vill köpa hydrocortisonsalva. Monica Roos ringer jourläkare och får en akuttid.
  • En 17-årig flicka frågar var man kan göra abort. Hon har av akutmottagningen hänvisats till ungdomsmottagningen, som var semesterstängd. Monica Roos ringer till mödravårdscentralen och flickan får tid hos en barnmorska.

    Ibland händer det också att någon kommer in för att få en
    medicin, men där behovet visar sig vara något helt annat och där Monica Roos blir litet av en kurator.

    ? Ett exempel var när en kvinna bad om en hudsalva för blåmärken. Vi hade ett samtal och till sist kröp det fram att hon blivit misshandlad. Jag lyckades övertala henne att gå till en läkare, berättar hon.

    Sekretessen var en speciell och intressant fråga i utvärderingen. Patienterna hade nämligen en annan syn på den än Monica Roos och apotekspersonalen.

    ? Bara två av de dryga 300 patienterna skrev att de kunde bli avlyssnade av andra när de pratade med Monica, medan hon och personalen såg det som ett större problem. Kanske beror det på att patienterna inte tänkte på att andra hörde dem, kanske att vi som arbetar inom vården är mer känsliga och upplärda enligt traditionen, säger Ingrid Knutsson.

    Apotekspersonalen sa i sin enkät bland annat att de inte tyckte det var något problem att hänvisa kunder till Monica Roos. Också personalen tyckte att det var bra att få råd och andra kunskaper av henne. De betonade även vikten av återkoppling, att få veta vad som hände med dem som de hänvisat till henne.

    Vad händer sen med patienterna?
    Återkopplingen är också något som Monica Roos tar upp.

    ? Det skulle vara intressant att veta vad som händer med de patienter som jag hänvisar till vårdcentralen eller till andra instanser.

    ? En annan sak jag funderar över är om jag sorterar patienterna så att det kommer färre till vårdcentralerna eller om det blir fler genom att jag hänvisar en del dit, säger hon.

    När utvärderingen presenterades tyckte Apoteksbolagets styrelse att det var så intressant att den åkte ner till Kristianstad för att ta del av den. Utvärderingen har också presenterats för bland annat primärvården och Socialstyrelsen.

    Och för Region Skåne ? och nu var regionen plötsligt intresserad. Resultatet blev att Monica Roos i dag är anställd som distriktssköterska på Näsby vårdcentral i Kristianstad. En distriktsläkare där är medicinskt ledningsansvarig och ger henne delegationer. Fyra dagar i veckan finns hon på apoteket, en dag på vårdcentralens distriktssköterskemottagning.

    ? Jag behöver vara på vårdcentralen för att inte tappa kontakten med övrig sjukvård och för att kunna följa med i utvecklingen.

    En annan konsekvens av utvärderingen är att Monica Roos inte längre behöver ta emot patienter bakom ett draperi. Man har nämligen byggt väggar med en skjutdörr och därmed skapat en större avskildhet. Hon är också datauppkopplad till Näsby vårdcentral.

    Och nu har Region Skåne planer på att införa den här modellen på fler apotek.

  • Hämtar fler artiklar
    Till Vårdfokus startsida