När mamma är ett barn

Lisbeth PippingKärlek och stålull - att växa upp med en utvecklingsstörd mamma203 sidor. Förlagshuset Gothiawww.gothia.nuisbn 91-7205-438-7

7 februari 2005

Ett litet barn vaknar mitt i natten av en mardröm och gråter. Mamma eller pappa tar barnet till sig, tröstar och vyssjar tills det somnar om. Det är det naturliga för de flesta människor. Men för Lisbeth Pipping är det en dröm som aldrig blev sann. För henne har barndomen inneburit att skydda och trösta sin mamma och ta ansvar för hela familjen.

Författaren och hennes systrar for fruktansvärt illa mitt framför ögonen på lärare, elevvårdspersonal och socialtjänstemän. Många förstod eller ville inte förstå att ett barn i en vuxen kvinnas kropp inte har förmåga att ta hand om tre små barn. Men det fanns änglar som såg. En lärare kontaktade sociala myndigheter, hon försökte också förhindra den mest iögonenfallande mobbningen i skolan. Ett barn som inte blir tvättat och får rena kläder, och som inte ens har en tandborste för att mamma tycker att det finns roligare saker att använda pengarna till, är ett tacksamt mobbningsoffer.

Författaren, som alltid fick höra att hon var dum i huvudet, läser nu på universitetet. I sin c-uppsats har hon tittat på hur samhällets stöd till utvecklingsstörda föräldrar och deras barn fungerar, och konstaterar att det inte gör det utan hjälp. Hon har också deltagit i de senaste årens mediedebatt om omhändertagande av barn till lindrigt utvecklingsstörda föräldrar, och säger att det är föräldrarnas rätt till sitt barn som är i fokus – inte barnets behov. Budskapet till alla som möter dessa barn är tydligt: se barnen och agera.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida