När når lönen »rätt« nivå?

5 november 2001

Under många år har jag funderat över när sjuksköterskor slutar anse sig som felavlönade, fel inplacerade i lön i den annars så tydliga hierarkin i sjukvården. Borde det inte finnas en nivå mellan arbetskamrater med lägre utbildning och de med högre där lönen kunde upplevas som »hyfsad«? Naturligtvis inte tillräcklig, men i alla fall inte fel på ett sätt som ger känslor av bitterhet och otillfredsställelse.

Förvånansvärt sällan hör man politiker och andra beslutsfattare diskutera just lönernas betydelse för situationen i den svenska hälso- och sjukvården. Det handlar mer om att utbilda fler för att klara »personalförsörjningen«, i sig ett ord som andas utbytbar råvara. Jag minns till exempel när Stockholms-landstinget i slutet av 80-talet, plågat av stor personalbrist, la ner miljoner på en stor kampanj som kallades »Arbete med liv«. På stortavlor i tunnelbanan kunde man läsa om de fantastiska vårdjobben. Ingenstans nämndes att orsaken till bristen var just de låga lönerna, som inte kunde hävda sig på den då överhettade arbetsmarknaden.

Frågan är om gränsen för felavlöning har flyttats närmare de senaste åren eller om den flyttar sig fram i samma takt som lönerna ökar? Mycket talar för att felavlöningen har minskat, åtminstone för individer i kollektivet.

Vårdförbundets medlemmar har som grupp fått högre lönehöjningar de senaste åren än andra, tack vare bristen och löneavtalen. Jag kan till och med påminna mig att medlemmar ett par gånger här i Vårdfacket sagt att de är nöjda med sin lön, påståenden som känns nya i debatten. Den förste var en sjuksköterska som sökt sig bort från sin gamla arbetsplats, kommit tillbaka igen och därmed höjt sin lön. Den andra skrev en insändare i Vårdfackets förra nummer. Hon berättade hur positivt hon upplevde sitt arbete i den kommunala äldrevården, hur mycket cheferna månade om de anställda och att »till och med lönen är okey!«.

Naturligtvis gäller det inte alla. De senaste åren med individuell lönesättning har gynnat en del, det ligger i själva systemets natur. Det visar också den lönestatistik som vi presenterar i det här numret av Vårdfacket.

I de intervjuer vi gjort med medlemmar visar det sig att de har realistiska tankar om var en vettig lön skulle ligga. Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall säger i intervjun på sidan 12 att lönespannet borde ligga mellan 20 000 och 35 000 kronor.

På liknande sätt har Läkarförbundet tänkt i sin skrift om sjukvårdens framtida finansiering som presenterades tidigare i år. Förbundet anser att hälso – och sjukvården bör få ta 9 procents andel av bnp 2003 och därmed bör öka med 44 miljarder kronor från 2000. Av denna summa ska 16 miljarder gå till rena löneökningar för vårdpersonalen, vilket skulle motsvara en reallöneökning på 7 procent per år. Med den satsningen kan vården rekrytera och behålla personalen, enligt Läkarförbundets beräkningar.

Var ska då pengarna tas?

När IHE, Institutet för hälsoekonomi, på sensommaren ordnade en konferens om sjukvårdens finansiering var det många talare som pekade på just behovet av att sjukvården ska få ta en större del av samhällets gemensamma kaka.

Samtidigt var budskapet att det just är storleken på kakan som också avgör storleken på samhällets satsning på hälso- och sjukvård. Det är egentligen det enda man kan utläsa i jämförelsen mellan olika länders sjukvård. Vårdens storlek står i proportion till BNP:s totala belopp.

Detta var före den 11 september och den konjunkturnedgång som blev än tydligare efter terrorattacken i New York.

Nu står kommunalråd i tv:s nyhetssändningar och säger: »Vi har inte råd att betala mer än de centrala avtalen. Det blir ingen löneglidning här i kommunen vilket kan göra det bekymmersamt på sikt att rekrytera.«

Jovisst, det handlar om att vården måste kunna erbjuda konkurrenskraftiga löner för att överhuvudtaget kunna upprätthålla verksamheten.

Man kan leka med tanken att vårdens anställda över en natt skulle få konkurrenskraftiga löner. Vad skulle det innebära för självkänsla, rekrytering och utveckling? Eller om man vänder på det – hur skulle vården organiseras om det fanns en möjlighet att påverka lönen genom att se den som en del i vårdens totala resurser och hur de fördelas?

Vårdens finansiering blir en stor fråga i den kommande valrörelsen. Måtte det inte bara handla om olika finansieringssystem och »personalförsörjning« utan också om tanken att en vettig lönesättning skulle kunna bidra till att lösa vårdens problem.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida