Näsan avslöjar bakterierna

Britta Björk drar in doften från ett bakterieprov och säger smörkola, champinjon eller kanske »våt hund«. De biomedicinska analytikerna på det bakteriologiska laboratoriet tar näsan till hjälp för att avgöra vilken bakterie de har framför sig.

Biomedicinska analytikern Britta Björk har staplat dagens 250 prover på bänken framför sig. De flesta runda genomskinliga petriskålarna där bakterierna odlats är gula.

De innehåller urinvägsbakterier som växt till sig i ett odlingssubstrat i 36-gradig värme.

Utanför fönstret här på femte våningen, på mikrobiologen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, syns ett gråmulet Göteborg. Men Britta och hennes kolleger är koncentrerade på materialet på bänken framför sig.

Det första Britta Björk gör när hon tar sig an ett prov är att lukta.

-Vi brukar sitta två och två, en skriver in på datorn och en öppnar petriskålen och luktar. Vi tittar på bakteriekolonins utseende och så luktar min kollega också. Sedan diskuterar vi lukt- och synintrycken.

– Hur det luktar är en viktig del i vår analys och ett komplement till ögats bedömning och betydelsefull för vilka tester vi ska göra, säger Britta.

De har flera favoriter bland bakterierna. Favoriterna är de som luktar gott efter ett dygn i sockerlösningen i provskålarna. Bara de har fått ett poetiskt namn utöver den medicinska beteckningen.

-De bakterielukter som vi får associationer till har namn. Som Pseudomonas, det gröna varets bakterie. Det drar åt sött, som en blomsteräng, tycker vi.

Anaeroba bakterier, som växer där syre saknas grinar Britta illa åt. Även kolibakterier som har en obestämd kemikaliedoft kallas bara koli.

För en ovan är det svårt att urskilja eller ge namn åt lukter. Men personalen på det bakteriologiska laboratoriet är eniga om vilka namn bakterierna ska ha. De flesta av bakterierna känner de igen sedan gammalt, men häromdagen fick de in något som en nyanställd tyckte luktade »våt hund«. Ett annat prov fick någon att associera till »fuktig gymnastikpåse«. Fast de benämningarna har de inte enats om ännu, skrattar Britta Björk.

Precis som sina arbetskamrater har hon lärt sig konsten att bedöma lukter genom praktik. Som nyanställd stack en erfaren ett prov under näsan på henne och sa: Lukta här. Gradvis lärde hon sig känna igen de olika bakterierna, svamparna och jästerna.

Likadant har hon i sin tur lärt upp nya kollegers luktsinne. Man sticker näsan över plattan och luktar, gång på gång, tills näsan lärt sig. För hur ska man annars göra? I motsats till ljud går inte lukter att härma.

Men med hjälp av de poetiska namnen blir det lättare att hålla isär dem och känna igen dem. Doften av smörkola tyder på en enterokockbakterie och luktar det champinjon är det troligen en gonokock.

Att använda näsan på ett laboratorium har flera funktioner, enligt Britta Björk. Med luktens hjälp kan man snabbt bekräfta att det är den bakterie som läkaren misstänkte. Men ibland handlar det om andra bakterier, vilket luktprovet indikerar. Då kan näsans reaktioner ge en aning om vartåt det lutar i stället.

Om det är bråttom att få ett besked, exempelvis när patienten är svårt infekterad och behöver antibiotika, kan ett luktprov ge ett preliminärt svar.