Natt på avdelning 239: »Det har blivit slitigare«

Det är redan nedsläckt i alla rum när de tre som tagit över avdelningen för natten går runt till patienterna för att hälsa och säga godnatt. I korridoren är belysningen strategiskt dämpad för att inte störa när de öppnar dörren till en sal. En liten justering av sängkläderna här och ett sista glas vatten där – så kommer avdelningen till ro.

Kontrasten mot stöket och stimmet på sjuksköterskeexpeditionen bara en halvtimme tidigare är total. Då trängdes nio sjuksköterskor och undersköterskor där inne för att lämna över avdelningens 29 patienter från kvälls- till nattskiftet.

Men lugnet kan vara bedrägligt. Stillhet och ro kan förbytas i dramatik och brådska. Och då känner nattpersonalen av det
som också är typiskt för deras arbetssituation: ensamheten och utsattheten.

Märta Dittmer har inte jobbat natt på avdelning 239 på Mölndals lasarett mer än några månader. Förra året var hon ledig och hemma med sina tvillingpojkar, som nu är halvtannat år gamla, innan dess arbetade hon dag på avdelningen. När hon började arbeta igen valde hon att arbeta natt.

– Det stämmer socialt för mig, säger hon. Min man läser och är därför borta många kvällar. För mig fanns bara valet mellan ren dagtjänst eller ren nattjänst, och då fanns det bara natten att välja på. Men jag har inte valt att jobba natt för att det är kul.

Ändå tycker hon att det går bättre att jobba natt nu som småbarnsförälder än för sex år sedan, när hon inte hade barn. Och det trots att hon jobbar tolv nätter på en fyraveckorsperiod i stället för tio. Att det är bra betalt är det andra skälet för henne att välja nattjobb. Hon arbetar tolv nätter men får betalt för 16. Att också hon – som de flesta andra sjuksköterskor inom su (Sahlgrenska universitetssjukhuset, som är den sammanslagna organisationen av Sahlgrenska sjukhuset, Östra sjukhuset och Mölndals lasarett) skulle få de villkoren var en förutsättning för att hon skulle ta jobbet. Annars hade hon fortsatt sin föräldraledighet.

Aldrig riktigt utvilad
Så arbetar också Märta Dittmers kollega Eva Niemi. Fast inte länge till. När den här tidningen når läsarna har hon återgått till tionätterscykeln – trots den lägre lönen.

– Det är för slitigt, förklarar hon. Jag klarar inte av att jobba
så många nätter, jag blir aldrig riktigt utvilad. Vi är tre sjuksköterskor som klarar avdelningens behov genom att jobba så här. Det är en tillfällig lösning, men jag känner inte att sjukhusledningen gör något för att lösa problemet på sikt.

Till skillnad från Märta Dittmer har Eva Niemi valt nattjobbet av fri vilja. Hon tyckte helt enkelt att det var för stressigt att jobba dag. Inte bara för sin egen del, utan också för patienternas.

Idealtillståndet är förstås att inget händer. Patienterna ska vila. Att få dem att sova gott är det övergripande målet. Men behöver de prata har natten tid. Det känns tillfredsställande.

– Man behöver inte gå hem och känna sig frustrerad över att inte ha hunnit med. På natten behöver man inte backa ut ur salen mitt i ett samtal för att man inte hinner prata, säger Eva Niemi.

Nattarbetet ett sätt att leva
Den tredje som arbetar den här natten är undersköterskan Eva Erlandsson. Hon har arbetat natt i 38 år. För många år sedan gjorde hon ett försök att övergå till dagtjänst, men återvände snart till natten. För henne är det ett sätt att leva.

Märta Dittmer tänker inte jobba natt så länge till. I början av sommaren blir hon åter föräldraledig, och längre fram hägrar
en vidareutbildning till barnsjuksköterska. Målet är att få ett dagjobb på en barnavårdscentral.

– Jag gillar att vara sjuksköterska. Även om jag hamnade i yrket mer eller mindre av en slump, känner jag att det är rätt för mig. Det är ett yrke med många möjligheter, men som det är i dag är samtidigt möjligheterna begränsade att utöva yrket så som man skulle vilja.

Nattarbetets villkor är en het fråga i Göteborg, ja i hela Västra Götaland. Ett »nattuppror« pågår, på initiativ av nattsköterskan Eva Karesund i Uddevalla (henne intervjuar vi på nästa sida). Landstinget (eller regionen, som det numera heter sedan storlänet bildades) har svårt att få sjuksköterskor till nattjänsterna.

På su har man därför lockat med högre lön för att få sjuksköterskorna att jobba mer på natten och för att rekrytera nya nattsjuksköterskor: jobba tolv nätter per fyraveckorsperiod, få betalt för sexton nätter. I andra delar av regionen är villkoren annorlunda utformade. På några håll finns inga särskilda villkor alls.

»Dagens« jobb förskjuts till natten
Med anledning av detta träffades något tiotal slumpvis utvalda nattsjuksköterskor i mitten av mars till en träff på Vårdförbundet Västra Götalands expedition i Göteborg. Ombudsmännen Jan Landén och Benny Lönnberg, som också deltog i träffen, har en viss sakkunskap hemifrån om nattarbetets villkor. Båda är gifta med nattarbetande sjuksköterskor.

– Flera av dem som var med på mötet sa att villkoren för dem som arbetar natt har förändrats, berättar Benny Lönnberg.

– Nedskärningarna på dagen märks. Dagpersonalen hinner inte med det de egentligen skulle hinna med. Allt mer av »dagens« jobb skjuts över på natten.

De ändrade villkoren har gjort nattarbetet mindre attraktivt. Förr var det ganska svårt att få en nattjänst. Nu skriker arbetsgivaren efter nattsjuksköterskor, men får ändå inga om inte villkoren sockras rejält, som su-sjukvården fått göra. Och det är knappt att det räcker.

Bakom arbetsgivarens svårigheter att få folk (för det gäller inte bara på natten) finns också en stor trötthet. Sammanslagningen av de tre sjukhusen i Göteborg och Mölndal var jobbig. Eva Niemi och Märta Dittmer sörjer att Mölndal slogs ihop med de båda sjukhusen i Göteborg. En bra organisation slogs sönder.
– Mölndal var ett fungerande sjukhus. Med sammanslagningen försvann arbetsglädjen. Förut ställde vi gärna upp för varandra om det blev kris. Nu har jag sagt ifrån att de inte behöver ringa mig om det saknas någon. Jag har i alla fall ingen lust att rädda situationen år dem.

Det ringer från en av salarna. Undersköterskan Eva Erlandsson går för att svara på larmet. Eva Niemi sätter sig vid datorn för att skriva in de patienter som ännu inte är inskrivna för att »dagen« inte hunnit med det. Märta Dittmer säger ifrån i telefon att det är fullt på avdelningen, att de inte kan ta emot några fler patienter.

Natten går vidare. Än så länge är det lugnt bland patienterna. Men drabbas någon av ångest i vargtimmen har Eva Niemi och hennes båda kolleger tid att sitta en stund vid sängkanten. Då känns det särskilt meningsfullt att jobba natt.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida