Nazism och koncentrationsläger sällsynt ämne i TCO-pressen

Aningslösa och naiva, men inte nazianstrukna. Så uppträdde de svenska tjänstemännens fackliga organisationer under 1930- och 40-talen, konstateras i en TCO-rapport. Men enligt Vårdfackets undersökningar överdrivs aningslösheten i TCO-rapporten.     

Koncentrationsläger. Ordet är för de flesta mättat med sorg, tragedi, omänsklighet. Men hur behandlades koncentrationslägren och deras offer i svensk tjänstemannapress när de var som mest aktuella, vid andra världskrigets slut? Hur ställde sig tjänstemannarörelsen till nazism och fascism i allmänhet, före och under kriget? Och hur behandlades ämnet i tjänstemännens fackliga tidskrifter?

Oengagerat och naivt, men lyckligtvis inte nazianstruket, betygsätter frilansjournalisten Mats Wingborg, som på tco:s uppdrag kartlagt hur tjänstemännens fackliga organisationer och deras tidningar ställde sig till de totalitära lärorna och hur de beskrev verkningarna av nazisters och fascisters maktutövning i Tyskland och de ockuperade områdena. Rapporten heter Tjänstemannarörelsen och förekomsten av nazism och antisemitism under 1930- och 1940-talet.

Ett exempel är rapporteringen om koncentrationslägren i tco-förbundens tidskrifter. Enligt Wingborg förekommer ordet »koncentrationsläger« bara två gånger under åren 1945 och 1946. Detta ställer han mot avslöjandena om koncentrationslägrens fasor i dagspressen.

Aningslös beskrivning
Av Mats Wingborgs två exempel är det ena hämtat från Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor (TfSs). I det nummer som kom ut den 12 november 1945 berättar Karin Nordin hur polska flyktingar utbildas till hjälpsystrar. Aningslöst beskriver hon hur eleverna och lärarinnan »varit kamrater vid arbetsmaskinen i Ravensbrück«. Ravensbrück var ett av nazistregimens koncentrationsläger.

Hon ger också en bild från svenskundervisningen och hur de polska kvinnorna får lära sig svenska folkvisor:

»Polskorna har musiken så i blodet, att det knappast behövs stämövningar. Kanske det är mest stämningsfullt att höra dem sjunga de sånger, som äro tillkomna i koncentrationslägren, de som tala om längtan till Polen, till det fria fosterlandet, dit de alla hoppas att snart få återvända.«

Med det exemplet har Mats Wingborg förstås full täckning för att påstå att ssf:s förbundstidning uppträdde »naivt, men inte nazistiskt«, för att låna det betyg tco sätter på hela tjänstemannarörelsen.

Inte hela sanningen
Men var det verkligen fullt så naivt? Vårdfacket har slagit i tidningsläggen och finner att Mats Wingborg ochtco inte har presenterat hela sanningen. Bara i Tidskrift för Sveriges sjuksköterskor (TfSs)– som Mats Wingborg för övrigt ömsom kallar Tidskriften för sjuksköterskor, ömsom Tidskriften för Sveriges sjuksköterskor – finns det artiklar om de nazistiska koncentrationslägren åtminstone fyra gånger 1945–1946. Och vändningarna är inte riktigt så naiva som i det exempel Mats Wingborg letat upp.

I samma tidning där Mats Wingborg hämtat citatet ovan rapporterar läkaren J Adams-Ray från en nyöppnad sjuksköterskeskola att »personalen/…/ha genomlevat ohyggliga öden. En kvinnlig ledamot av ledningen hade exempelvis blott en kvar i livet av 35 släktingar, de övriga hade exekuterats eller dött i koncentrationsläger«. På samma sida finns ett upprop om hjälp med kläder och andra gåvor till eleverna vid sjuksköterskeskolan.

I TfSs från den 27 augusti 1945 finns också ett upprop från »Hjälpkommittén för tyska och statslösa offer från koncentrationslägren«: »Bland dessa nazismens offer befinner sig flera hundra tyska och statslösa, vilka lidit förföljelse på grund av sin politiska eller religiösa hållning eller till följd av de nazistiska raslagarna«.

Hösten 1946 publicerar TfSs ett resebrev från Lis Asklund, där hon beskriver den tyska sjuksköterskeorganisationens vedermödor under kriget:

»Jag vet inte om du känner fröken Bluncks (organisationens ordförande) öden under nazismen, men hon blev avsatt 1938 av nazisterna och fick bo kvar i huset och ta hand om alla de ockuperade ländernas sjuksköterskor, som måste arbeta i Tyskland. Från 1938 till 1945 hade föreningen tre nazistiska ordföranden efter varandra. Den sista sitter nu i koncentrationsläger, ditsatt av tyskarna.«

Av det här framgår förstås också att rapporter från världen utanför Sverige var tämligen sällsynta. 1939 innehåller TfSs ett upprop till förmån för Europas judiska barn (där man bland annat konstaterar att det som de »judiska barnen i Centraleuropa fått genomgå under de senaste månaderna hör till det bittraste och grymmaste, som livet överhuvudtaget kan bjuda ett uppväxande släkte«).

Ett resebrev från Tyskland bekräftar dock tesen att tjänstemannapressen hade skygglapparna på: inte ett ord nämns om det totalitära samhällssystemet. Majsa Andrells tycker i sin rapport från våren 1938 att »en annan avdelning av intresse är polikliniken för ›Erb und Rasse‹ (det vill säga arv och ras), vars verksamhet ju är en följd av de nya tyska sterilisations- och äktenskapslagarna.«

Rapporten finns att hämta på tco:s hemsida på Internet: www.tco.se

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida