Nick talar klarspråk
Nick blev rund under fötterna en kväll hemma i London och bröt benet. När Vårdfackets reporter Kaj Nyman träffade honom på Charing Cross-sjukhusets akutavdelning kommenterade Nick bristen på engelska sjuksköterskor så här: »Kanske skulle flera av våra flickor ta jobbet om de fick mer betalt. Fast när det gäller ›nursing‹, då är väl det ett kall?« (se sidan 6–7 i vårt block om bristyrken).
Att Nick får inleda denna text beror på att han uttrycker något rent ut som inte längre sägs i Sverige men som ändå genomsyrar tänkandet på alltför många håll.
För vad är det annars än synen på vårdyrket som ett kall, som ligger bakom att problemet med brist på vårdpersonal alltför ofta handlar om allting annat än lönerna?
I Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001 har författaren till kapitlet om personalsituationen lyckats med bedriften att inte en enda gång nämna ordet »lön«.
Där slås från början fast att ordet »brist« är en obalans mellan tillgång och efterfrågan, men att det är svårt att definiera vad ordet innebär i vården därför att orsakerna till bristen är så komplicerade. Bland de orsaker som ändå nämns, finns skiftande efterfrågan på vård i olika tider, tillgången på samhällsekonomiska resurser och arbetskraftens ålderssammansättning.
I avsnittet där tänkbara åtgärder mot bristen redovisas (baserade på statliga utredningar och förslag i de skandinaviska länderna) nämns att öka utbildningskapaciteten, erbjuda deltidsarbetslösa att arbeta heltid och att låta sjuksköterskor ta över läkaruppgifter och i stället avlasta dem deras mindre kvalificerade arbete. Det handlar också om att förbättra organisation, ledning och arbetsmiljö. Liksom att rekrytera ny vårdpersonal från utlandet och från andra yrkesgrupper i Sverige där arbetslösheten är hög.
Om det nu enligt Socialstyrelsens rapport är så svårt att definiera personalbristen inom vården kanske man kan få bidra med ett förslag: Vårdyrken är oundgängliga för samhället men samhället är inte berett att betala för deras verkliga värde, därav uppstår brist.
Näringsminister Björn Rosengren sa i höstas att han gärna skulle se att arbetslösa grupper i landet började arbeta i vården. Den uppmaningen tog tidningen Byggnadsarbetaren fasta på i februari och frågade några snart arbetslösa byggnadsarbetare om deras syn på arbete i vården.
Samtalet i byggfutten visade ett minst sagt klent intresse. Bortsett från att byggnadsarbetarna ansåg sig slitna och inte trodde sig om att orka arbeta i vården, så var lönen den stora invändningen.
För den som är van att tjäna strax över 20 000 kronor per månad (enligt Byggnads statistik) är det inte särskilt lockande att efter tre års högskolestudier gå ner några hundralappar i lön som nyutbildad sjuksköterska. För att inte ta om att gå in som vårdbiträde och sänka sin lön med 5 000 kronor per månad.
Naturligtvis uttrycker byggnadsarbetarna också att vårdjobb i sig inte är något för dem, och bekräftar att det är de invanda könsrollerna som ligger bakom. En av byggnadsarbetarna slutar med att säga: »Ge folk i vården bättre betalt, så blir de nog fler där också.« De, alltså, kvinnorna som har valt att arbeta där.
Dessa värderingar är dock svåra att se som frikopplade från lönefrågan.
Dagens Nyheter uppmärksammade också Byggnadsarbetarens intervjuer. I en ledare den 10 februari resonerar tidningen kring byggnadsarbetarnas åsikter. Dagens Nyheters slutsats blir inte att vårdens löner måste höjas för att ge byggnadsarbetarna en möjlighet att gå över till vårdjobb utan att sänka sin lön. Tidningen kommer i stället fram till att a-kassan borde sänkas. Så att byggnadsarbetarna inte ska kunna gå arbetslösa och ligga samhället till last.
Tydligare kan det inte sägas. Hur djupt uppfattningen sitter om lönerna i vården.
Det är dags för makthavarna att vara lika ärliga som Nick. Erkänna att gamla värderingar finns kvar och ta itu med dem.