Nu är Annasäker på sin sak

Nu är Annasäker på sin sak
Felicia tycker inte att det gör ont när skolsköterskan känner på hennes fötter, det kittlar bara lite. Foto: Anna Simonsson

Felicia måste vända och vrida på sig för att skolsköterskan Anna ska kunna undersöka henne, men det går bra. Hon tycker inte att det är ett dugg läskigt.

2 oktober 2013

Alla barn på Finnstaskolan i Bro får sina ryggar undersökta när de går i förskoleklass, fyran och femman. Där är barnsjuksköterskan Anna Flodell Lindberg skolsköterska sedan två år tillbaka. Ett jobb som hon verkligen gillar.

I dag är det dags att undersöka Felicias rygg. Hon står rak medan Anna tittar på ryggen bak­ifrån, om skuldror, axlar och höftbenskammar är symmetriska, och det ser jättebra ut. När Felicia böjer sig ner med hängande armar och huvud kan Anna se både om det finns någon nivåskillnad mellan skuldrorna och hur Felicias grovmotorik fungerar.

Ryggar är svåra att bedöma; det kan vara skolios fast det inte syns och det som ser ut som skolios kan vara en kotmissbildning eller benlängdsskillnad. Med hjälp av en skoliometer mäter Anna över bröstrygg och ner till korsryggen för att hitta eventuella avvikelser. En del sexåringar klarar ännu inte att stå så och då får det bli en ny undersökning vid ett senare tillfälle.

Felicia grejar det galant, det gjorde inte alls ont, och får sedan sina ben mätta. Syns några avvikelser mellan sidorna får hon stå med ena foten på en planka, så att Anna ser om benen är olika långa och om kroppen rätar upp sig eller inte. Om skillnaden mellan benens längd är större än två centimeter följer hon upp regelbundet. Någon omedelbar åtgärd krävs inte.

— Benen växer inte i samma takt, så ett ben kan vara längre en tid för att sedan stanna upp lite medan det andra benet växer, förklarar hon.

Viktigt som skolsköterska är att veta om och när man ska remittera barnet vidare. Trauma, som frakturer, är svåra att bedöma. Anna har nyligen gått en halvdagskurs i barnortopedi som har lärt henne mycket.

Ser hon något som avviker kallar hon barnet med tätare intervall och behövs det remitterar hon barnet till läkare.

Skolsköterskor får ofta spontanbesök av barn med smärta. Det kan vara höftsmärta, som kan vara svår att diagnostisera. Vid Perthes sjukdom, som framför allt drabbar pojkar, kalkas ledhuvudet i höften ur. Det gör ont och de haltar, men det byggs upp igen och kräver inga åtgärder. Smärta över knäskålen och senfästet på skenbenets framsida, Schlatters sjukdom, är också vanligt hos barn och unga, särskilt pojkar.

Anna tar det säkra före det osäkra och remitterar alltid till barnortopeden när det handlar om ortopedi och hon är osäker.

— Min funktion är att vara som en triagesjuksköterska. Jag ska kunna bedöma symtom och meddela läkaren, inte diagnostisera. Jag har inte kompetens att avgöra om ett barn har en fraktur eller inte.

När ett barn inte mår bra, oavsett om det handlar om att det är hängigt och febrigt eller har ordentligt ont, ringer hon alltid till föräldrarna. Ofta handlar det om att barnet har krämpor som de inte behöver kontakta sjukvården för, utan det räcker med egenvård. Då pratar Anna med föräldrarna om hur de ska göra.

Många barn har dåliga skor som inte ger tillräckligt stöd och får då smärtor i hälarna som beror på att tillväxtzonen i hälbenen belastas. Då rekommenderar Anna inlägg i skorna. Många barn är oroliga för knölar som de har upptäckt på fötterna och undrar vad det kan vara. Det vanligaste är då att de har blivit så pass stora att benvävnaden har hårdnat; även då kan dåliga skor vara boven och gör att de nyupptäckta knölarna smärtar.

Skolmiljön är inte alltid så bra för barnen, anser Anna. De sitter mycket och då är det viktigt att de också får röra på sig.

— Eftersom barn mognar olika snabbt motoriskt tycker jag att de ska ha korta pauser då och då, många behöver det upp tills de är 12—13 år. Men alla lärare tycker inte det. Överviktiga barn behöver också stimuleras att röra på sig.

Han lär skolsköterskor ortopedi
Lennart Sandberg är barnortoped samt specialist i ortopedi och barnkirurgi.

Hur kommer det sig att du utbildar skolsköterskor?
— Jag har fram tills nu varit Sveriges enda barnortoped på heltid i öppenvården. Jag ser varje dag många remisser från skolhälsovården och för mig verkar det finns ett stort intresse och behov av utbildning.

Kan sjuksköterskor för lite om barnortopedi?
— Ja, både läkare och skolsköterskor stöter på barn­ortopediska problem i sin vardag; många ungdomar idrottar och kommer till dem med sina skador. Alla vill ju känna att de ger rätt besked.

Vad är det viktigaste för en skolsköterska att kunna när det gäller barnortopedi?
— Barn i åtta till elvaårsåldern har ofta ont i hälarna och när skolsköterskan ser det kan hon råda föräldrarna att köpa vanliga, stötdämpande inlägg till skorna — i stället för att göra dyra fotbäddar som inte hjälper. Skolsköterskan undersöker också barnens ryggar för att upptäcka skolios, då är det viktigt att de förstår varför de gör det och vad som är lätt att missa.

Räcker det med en eftermiddagsutbildning?
— Nej, det blir heldagskurser från och med den 3:e januari 2014 då jag håller nästa kurs.

Läs mer om kursen på: www.barnortopedi.se 

Så tas barnens fötter om hand:

När ett barn kommer till Anna Flodell Lindberg med en misstänkt stukning eller fraktur på en fot kyler hon, lindar och lägger foten i högläge så fort som möjligt, samt:

  • känner igenom foten och letar efter svullnad, ömhet eller hematom
  • kontrollerar om det gör ont när foten böjs, sträcks eller vrids
  • undersöker om barnet kan stödja på foten
  • frågar hur skadan uppstod
  • informerar föräldrarna om att ha foten lindad och i högläge.

Om Anna misstänker fraktur skriver hon remiss till barnakuten.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida