”Nu får jag vara tjock på riktigt!”

Svår mobbning triggade i gång anorexi hos 13-åriga Johanna Orup. I dag är hon sjuksköterska och njuter av att vara gravid.

Vad skulle du göra om din egen dotter drabbades? ?
— Jag skulle berätta att jag finns där och älskar henne men inte den hemska sjukdomen. Sedan skulle jag söka hjälp och kämpa för henne i alla lägen. ?

Vad gör du som sjuksköterska när du träffar någon med samma problem??
— Häver svälten! Och samtalar när personen återhämtat sig lite fysiskt. Pratar med familjen.

Vad såg du i spegeln när du var sjuk?
?— Jag såg mig själv som väldigt stor och fick inte plats i spegeln. Jag ville se en smal, vacker tjej. Det hände aldrig eftersom det handlade om hur jag mådde psykiskt och att jag hatade mig själv.

?Du efterlyser en helhetssyn i vården av anorexipatienter. Ser du några tecken på en sådan utveckling??
— Jag tycker tyvärr inte det. Området är inte så attraktivt att forska kring. Det är även en svår sjukdom att förstå sig på. Många anser den vara kronisk, men det går att bli helt psykiskt frisk. Den somatiska och psykiatriska vården måste samarbeta för att hjälpa de drabbade och där har vi mycket kvar att jobba på.?

Vad var din vändpunkt??
— Den kom i Stockholm när min läkare hade fått nog. Han sa till mig: ”Om du går ut genom den här dörren lever du i två veckor till. Max.” Jag hade varit sjuk i så många år och tyckte att det inte fanns något alls att leva för. Men jag fick en chans till och tog den. Jag bar med mig att om jag inte skulle tycka att det livet var bra så visste jag hur jag skulle återvända till mitt gamla liv. ?

— Det var tufft och oerhört smärtsamt. Men i dag älskar jag livet och har en dotter och en dotter på väg. Att vara gravid är det bästa som hänt mig. Jag får vara tjock på riktigt!