»Nu måste politikerna börja prata prioriteringar«

Det pågår fler samtal om etik och prioriteringar på arbetsplatserna än Prioriteringsdelegationen anade. Nu gäller det att få  prioriteringsprocessen att bli en naturlig del i vårdens vardag, enligt delegationen med ordföranden Annelie Nordström.

På ett teoretiskt plan accepteras den etiska plattformen för prioriteringar i vården, men tillämpningen är inte allom given, konstaterar Prioriteringsdelegationen i sitt slutbetänkande som i slutet av januari överlämnades till regeringen.

I stället får de verksamheter som har hög medicinsk status större resurser, den vård får företräde som är mest efterfrågad, och den vårdbehövande som kan tala för sig får gå före. Ofta sker dessa val både oreflekterat och utan uttalade motiv, och delegationens slutsats blir att de etiska principerna fortfarande är ganska dåligt förankrade.

En hel del återstår att göra innan prioriteringsprocessen och samtalen om etik är naturliga delar av sjukvårdshuvudmännens planerings- och budgetprocesser  och i vårdens vardag.

Både forskningsinstitutioner och sjukvårdshuvudmän måste hädanefter ägna stor kraft åt att utveckla och ge den etiska plattformen ett konkret innehåll. Vården måste också bli bättre på att ta vara på de erfarenheter från både enskilda och från patientföreningar i  utvärderingsarbetet.

I ett läge där reella prioriteringar krävs blir det svårt att i längden försvara ett system som bara tillgodoser behoven hos de riktigt sjuka och svaga patientgrupperna medan de med mindre behov sorteras bort eller ställs i långa vårdköer. Grundvalen för hela hälso- och sjukvårdssystemet riskerar att ryckas undan.

Svårt samtal
Delegationen anser att detta demokratiska dilemma måste lyftas fram och bearbetas främst i den politiska diskussionen på nationell nivå. Det handlar om ett långsiktigt och svårt samtal om vad som är möjligt och rimligt inom ramen för tillgängliga resurser.

Riksdagsbeslutet om prioriteringar har fått bredast genomslag hos landstingen. För kommunerna har det varit svårare att omsätta beslutet i det konkreta arbetet. Men med några få undantag har huvudmännen hittills inte drivit på förändrings-arbetet mot en mer öppen och långsiktig prioritering som grundar sig på väl underbyggd kunskap.

Det finns en tendens att skjuta över ansvaret för prioriteringsarbetet på andra grupper än den man själv representerar, skriver delegationen.

Även om politikerna har huvudansvaret för att prioriteringsarbetet initieras är det de professionella grupperna som får ansvaret för och har legitimiteten att klara av prioriteringarna i sitt vardagsarbete.

Det ställer nya krav på samtal och samsyn mellan politiker och profession, främst läkarna, skriver delegationen. Samtidigt konstaterar den att den övriga vårdpersonalen, som utgör 90 procent av de anställda i vården, är alltför osynlig i diskussionerna. Deras roller i prioriteringsarbetet är svaga och oklara, trots att deras erfarenheter och kunskaper är väl så viktiga och omfattande.

Chans till inflytande
– En speciell uppgift för politikerna är att ta ansvar för att föra ett samtal med befolkningen om prioriteringar. För att klara det behöver de personalens kunskaper. När personalen tar fram underlag till samtalen har de stora chanser till inflytande, hävdar Annelie Nordström, ordförande för delegationen.

– Horisontella prioriteringar är politikernas ansvar utifrån underlag från personalen. Och då prioriteringarna görs i den egna verksamheten har sjuksköterskorna ett lika stort ansvar att påverka som alla andra, säger hon.

Många av de insatser som krävs för patienterna i prioriteringsgrupp I är dessutom inte av den karaktären att det i huvudsak är läkarens medicinska kompetens som behövs, skriver delegationen. Här är det mer en fråga om att besitta kunskaper på omvårdnadsområdet.

Prioriteringsdelegationens slutbetänkande sou 2001:8 beställs hos Fritzes, tel 08-690 91 90, e-post: fritzes.order@liber.se Riksdagsbeslutet om prioriteringar i hälso- och sjukvården, liksom prioriteringspropositionen (1996/97:60) finns på www.prio.gov.se