Nu var jag en av de dementa

Roman. När psykologen Lina blandar ihop två patienter blir hon orolig, hennes mamma dog i Alzheimers sjukdom. En dag kan hon inte tyda klockan och så småningom faller domen. Hon är drabbad.

I dag blev det klart. Beskedet och naturen var dåligt synkroniserade, för samtidigt som våren var som mest löftesrik fick jag veta att jag inte hade varit hypokondrisk.Jag var sjuk. Jag fick även reda på vilken sjukdom jag hade drabbats av — det var Alzheimers sjukdom. Även jag.

Vilket fusk. Jag tittar under sängen för att se att där inte ligger en tiger och sedan upptäcker jag att det visst ligger en tiger där. En stor, hungrig tiger som stirrar på mig.

Jag förstod hur det var redan innan jag hade satt mig ner hos underläkaren. Om allt hade varit bra hade han sett lättad ut. Han hade tagit långa avspända kliv när han kom fram för att hälsa. Nu var hans kropp knuten, han var förberedd på det värsta, vad det nu kunde vara.?

Tårar? Anklagelser? En panikattack som slutade med att jag rusade ut ur rummet, skrikande och okontaktbar, med den stackars doktorn efter?

Jag försökte hjälpa honom.

»Det ser ut som om du inte har goda nyheter åt mig i dag.«

Han såg inte hjälpt ut, bara besvärad, så jag lät honom köra som han hade planerat.

Han visade provsvar. Klickade fram bilder av min hjärna som jag inte förstod.?

»Här«, sa han och satte ett trubbigt finger på dator­ skärmen, »här är det mycket tunnare än det borde vara.«?

Som om det förklarade något.

Och sedan, med allvarlig blick, berättade han att alla dessa pusselbitar tillsammans gjorde att han kunde säga att jag med säkerhet var sjuk, att min hjärna med säkerhet var skadad. Inte så mycket, faktiskt bara ganska lite. Han använde det särskilda tonfallet vi tar till när vi talar med människor som är sjuka — vänligt, aningen nedlåtande, aningen medlidsamt.

Och sjukdomens namn?

»Det är inte så viktigt. Det viktiga är vad du har svårt med, och vad vi kan hjälpa dig med.«

Jag blev tvungen att dra det ur honom. Han försökte mildra effekten genom att inleda med att säga: »Låt dig inte skrämmas, det finns mycket vi kan göra.«

Jag trodde att jag var förberedd, väl förberedd, överför­beredd, men kanske går det inte att förbereda sig på ett sådant besked, på en sådan omkullkastning av allt man trott om sig själv och om sitt liv.

Resten hörde jag bara styckevis, i alla fall minns jag det bara styckevis. Kanske var det dumt att tvinga honom att uttala ordet. Här är i alla fall något av det han sa, tror jag:?

»Ofta är sjukdomen mycket långsamt fortskridande … goda chanser att dina funktioner är välbehållna de närmaste 2—3 åren … satsa på att göra de aktiviteter du klarar och tycker ger utbyte … fysisk aktivitet har visat sig vara utmärkt … Lev i nuet, ta ett år i taget … hos en del går det ganska snabbt, men för merparten sker inte så stora förändringar år från år … tänk efter hur mycket/vilka funktioner du eventuellt har tappat under det gångna året, ungefär samma förlopp kan du vänta dig det under det kommande året.«

Och sedan, som om det var en stor lättnad för honom att få trycka ut ett recept och sträcka fram det: »Läkemedlet som jag nu skriver ut bromsar inte direkt, men vi vet att förloppet blir mildare med medicinen än utan.«

Det var mycket jag undrade, men jag orkade inte fråga. Dessutom hade han ljugit för mig. Det fanns inte alls mycket han, eller någon annan, kunde göra.

Den viktigaste frågan kom jag i alla fall ihåg:?

»Hur ska jag göra med mina patienter?« Frågan inne­höll även en outtalad del: »Har jag redan hållit på för länge?«

Han tyckte att jag kunde avveckla i lugn takt, kan­ske under närmaste halvåret eller till och med året om jag inte blev så mycket sämre. Det var ju mycket som fortfarande fungerade som det skulle, mitt språk och min abstraktionsförmåga var exempelvis i det närmaste oskadda.

Jag skulle leva som vanligt, livet tar ju inte slut av en diagnos. Jag skulle komma och tala med en sjukgymnast och en dietist. Jag kunde få träffa en kurator ifall jag ville, och så skulle jag komma på regelbundna återbesök hos doktorn.

De skulle ta hand om mig.

Efteråt var jag ologiskt nog ursinnig på den fete, självgode Alois Alzheimer, som om det var hans fel att min hjärna höll på att skrumpna som en alkoholistlever.?

 /…/ ??

EFTER ETT overkligt dygn började jag lugna mig. Jag försökte sova, handla mat, äta, leva från timme till timme som om ingenting hade hänt. Men någonting dramatiskt hade hänt. Det var som om någon av misstag hade råkat byta kulisserna mitt i en teaterföreställning, teaterföreställningen som är mitt liv. Jag kunde inte orientera mig.

Jag var fortfarande inte mogen att tala med någon. Det kändes inte helt rätt mot Anette. Hon arbetade nu med en kollega som inte längre fick köra bil, en kollega som var på väg in i demens, och hon visste inte om det. Jag placerade henne först i kön av dem som skulle underrättas. Jag var säker på att hon skulle gråta, och osäker på om jag skulle orka med hennes tårar.

På eftermiddagen stötte jag ihop med en av mina grannar i hissen, en liten dam i åttioårs­åldern. Hon bor ovan­för mig, och tidigare år hade hennes balkonglådor varit fyllda av blommor i olika röda nyanser, nya allteftersom veckorna gick. Blommorna brukade skumma över, flyta ner på utsidan av balkongen.

Förra året blommade det inte. Jag hade funderat på att gå upp och fråga hur hon mådde, men det blev aldrig av. Empatikontot var ofta barskrapat när jag kom hem från arbetet, och jag tänkte att det nog fanns någon annan som inte hade ägnat en hel dag åt andras problem som kunde gå dit.

Jag vet inte om någon varit där. /—/I år har det inte heller blommat, men nu hade jag vant mig och slutat fundera över det.

Hursomhelst var hon sig inte lik den här förmiddagen. Mitt hjärta drog ihop sig på det där smärtsamma sättet som inte går att värja sig mot. Hon var tunnare än jag mindes henne, klänningen hängde löst på hennes beniga små axlar, figursydd efter en figur som hade försvunnit. I det bleka ansiktet var det färgerna som syntes mest: svart, blått och rött. Hon såg ut att vara sminkad av en hämningslös och okoordinerad femåring.

Så hemskt att inte minnas hur man brukar sminka sig. Så hemskt att förlora precisionen i sina rörelser. Hennes nagellack satt lika skevt som läppstiftet och ögonskuggan.

Med min mor blev det lättare för mig när hon slutade försöka — då började hon se ut som den nya och okända människa hon var på väg att bli, inte bara som en mystisk och elak karikatyr av sig själv.

»Vet du…«, frågade grannen tveksamt, »vet du vilken kn… kn… knapp jag ska trycka på för att komma hem?« Hon lutade sig mot hissväggen, hennes krafter verkade ha tagit slut.?

»Jag ska hjälpa dig.« Sa jag.?

Vi åkte upp en våning tillsammans, och jag såg till att hon kom in genom sin olåsta dörr.?

Hit, tänkte jag, hit är jag på väg. De fattiga finns alltid ibland oss, brukar det sägas. I dag skulle vi kanske även säga att de dementa alltid finns ibland oss. Den lilla damen i mitt hus. Mannen som går runt, runt i kvarteret i solkig trenchcoat och utan strumpor i sina dyra men ovårdade skor. Den långa vithåriga kvinnan med ett stort blåmärke över höger ansiktshalva som kom fram till mig i butiken och frågade artigt vad det var för veckodag och datum, och som mumlade ursäktande att det var så svårt att inte minnas sådana saker.?

Och nu var jag en av dem, fast sjukdomen fortfarande nästan var osynlig.

Och jag, som alltid brukar kunna hitta på en plan, var fortfarande utan plan, utan riktning. Jag tog mig runt i det som var mitt nya liv utan andra mål än att ta dagen som den kom, minut för minut.

Doktorn hade serverat standardmålet: Ha det så bra/normalt som möjligt så länge som möjligt. Men var det vad jag ville? En sak var jag i alla fall helt på det klara med: Jag ville aldrig stå i hissen och inte hitta hem.

Aldrig.