»Nu var man ett fall«

Robert berättar hur det kändes att få diagnosen Aspergers syndrom. Att inte fått vara delaktig fullt ut när läkaren försökte komma underfund med varför han agerade som han gjorde i olika situationer. Att känna sig lurad och bedragen av sina närmaste anhöriga.

Under några månaders tid hade jag gått hos pbu. Jag hatade att gå dit och jag hatade mina föräldrar för att de tvingade mig. Den första psykologen jag gick hos hittade inget fel. Vi pratade om hur det var hemma, i skolan och i största allmänhet. Jag var 14 år och satt mest där och var förvirrad, visste inte vad jag skulle säga eller tycka. Det kändes bara jobbigt att vara där.

Den andra psykologen jag träffade var expert på Asperger. Tredje gången träffades han, jag och mina föräldrar. Jag hade tröttnat på pbu och ville inte gå dit mer. Då berättade den här psykologen att jag hade någonting som kallades Aspergers syndrom. Det kom som en chock. Jag tänkte direkt på damp och adhd, det var de diagnoser jag hade hört talas om i den åldern.

Ingen hade sagt någonting om att det kunde vara något fel på mig. Det här beskedet kom som ett slag i ansiktet och det kändes efteråt som att de hade spottat på mig.

Det går inte att förstå för föräldrar hur förödande det kan vara för självkänslan när en utredning sker bakom ens rygg. När man inte får vara delaktig i beslut som rör en själv. Föräldrar tror att de gör sitt bästa för sitt barns skull och frigör sig själva från allt ansvar genom att säga att alla problem beror på att barnet har en diagnos. Jag hade inte genomgått några tester. Hade inte fått fylla i något formulär. Bakom min rygg hade mina föräldrar suttit och fyllt i en graderingsskala med olika frågor av typen »Brukar ditt barn…«

Jag förstår inte hur man kan sätta en diagnos på någon enbart genom att träffa personen några gånger och fråga ut hans föräldrar. Hur som helst, den dagen, i det rummet, fick jag diagnosen. Beslutet var nedskrivet på papper och undertecknat. Nu var man för resten av sitt liv ett fall för lss och i värsta fall psykvården. Inget ont om läkaren som satte diagnosen, han är en oerhört kompetent person som jag även träffat senare i livet. Men jag kunde inte acceptera diagnosen just då.

Jag började hata den och jag började hata mina föräldrar för att de berättade för släkten och skyllde allt som jag gjorde på Asperger. Som att det var senaste nytt man skulle ringa och skvallra om.

Mamma var jobbigast, hon sa hela tiden: »Det där är Asperger!« så fort jag gjorde något hon inte gillade. Till slut var man inte sig själv; man var sin diagnos.

Utdrag ur Oskar Ekman (red)
Jag är ändå jag. Fyra killar om Aspbergers syndrom.
Utgiven av Cura bokförlag 2005. www.cura.se
ISBN 91-89091-41-8