Ny titel river inte murarna

Nyligen kunde vi läsa i tidningarna att socialminister Lars Engqvist vill ändra på titlarna inom hälso- och sjukvården för att komma till rätta med den hierarkiska organisationen.

Det är positivt att socialministern engagerar sig i frågan om hur vi ska kunna arbeta för en förnyad arbetsorganisation i vården. Och Engqvist har rätt i att det finns mycket symbolik i titlar, som får effekter för den enskilde individen. Därför bör vi också diskutera frågan.

Men jag hoppas att socialministern inte tror att en förändring av tituleringen löser hierarkiproblemen inom sjukvården. Det gör det inte. Vården är betydligt mer komplex än så.

Jag har just läst ut boken Sophiahemmet av Bengt Pernow. Den handlar om Sophiahemmets historia, och om sjuksköterskeutbildningen som drottning Sophia tog initiativ till i slutet av 1800-talet. Men boken beskriver också mycket av den normbildning som förr styrde hälso- och sjukvården och som gick ut på att det, för att klara vården, egentligen räckte med läkarnas kunskap. Men ju mer mångfacetterad vården blev, desto större blev behovet av nya kompetenser utöver läkare, barnmorskor och sjuksköterskor. Bland annat biomedicinska analytiker och sjukgymnaster.

Normbildningen utgick dock fortfarande från männen, från de manliga läkarna. En av orsakerna var att man såg denna norm som en garant för patienttryggheten. Och kanske är det så att spår av dessa normer fortfarande lever kvar i dag, i form av oro för att om man överger dem, riskerar vårdens kvalitet att försämras.

För att återknyta till ämnet titlar, och då i förhållande till manliga normer, har det ofta hänt att folk påpekat att titeln sjuksköterska borde ändras på grund av att vi annars inte kommer att kunna locka fler män till yrket. Jag anser att detta är ett märkligt påpekande som tyvärr också är ett uttryck för de värderingar kring könstillhörighet som finns i vårt samhälle i dag. För trots att allt fler kvinnor blir läkare (kvinnor är i dag i majoritet på läkarutbildningarna) är det ingen som ställer krav på att titeln läkare ska bytas ut mot läkerska eller läkarinna. Ingen skulle väl heller komma på tanken att föreslå att titeln lokförare måste bytas ut till lokförarinna för att locka fler kvinnor till det yrket.

Men, trots detta, finns det ändå anledning att diskutera titlarna inom vården. Faktum är ju, till exempel när det gäller sjuksköterskor, att titeln inte säger mycket om vad en sjuksköterska faktiskt gör. Yrket innebär så mycket mer än att sköta om sjuka människor, och omfattar exempelvis djup kunskap om specifik omvårdnad samt om det preventiva arbetet i hälsovården.

På samma sätt kan man resonera när det gäller titeln undersköterska. Men, oavsett vilken titel undersköterskorna har, så spelar de liksom sjuksköterskorna en avgörande roll inom vården. Och mer betydelsefullt än att deras titel ersätts med någon annan är att hälso- och sjukvårdens aktörer blir bättre på att beskriva vad undersköterskorna tillför vården. Och ännu viktigare: att de själva i större utsträckning formulerar och beskriver sin egen kunskap och kompetens. Undersköterskorna är inte vårdens arbetare eller hjälpredor, de har ett självständigt yrkesansvar, en grundläggande kunskap. Många av dem har lång erfarenhet av yrket, är duktiga på att kommunicera med vårdtagarna och har en unik position nära patienten. 

Vi som arbetar i vården är allt för fokuserade på vem som ska göra vad, i stället för att gemensamt bestämma vad vi behöver göra och hur det ska göras och därmed ta tillvara vars och ens specifika kunskap och kompetens för att också uppnå det bästa resultatet.

Samtidigt som den enskilde medarbetaren då blir mer synlig, blir också arbetet mer konstruktivt än det är i dag, när man oftast organiserar arbetet efter sjuksköterskeuppgifter, undersköterskeuppgifter eller läkaruppgifter. Naturligtvis kan ett sådant arbetssätt inte omfatta all verksamhet i vården, där många arbetsuppgifter självklart kräver en djupare teoretisk utbildning. Men mycket av det dagliga arbetet inom hälso- och sjukvården skulle kunna utföras under andra och mer effektiva och kreativa former än i dag. Detta skulle dessutom kunna leda till en mänskligare vårdorganisation, där patienterna är de största vinnarna, samtidigt som många av vårdens yrkesgrupper skulle få en roligare och mer utvecklande arbetsmiljö.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida