Om att »få« och att »ta«

När jag för några år sedan diskuterade sjukvård med mina amerikanska släktingar slogs jag alltid av skillnaden i språkbruk. De »tog« alltid en behandlingsåtgärd. Medan vi här i Sverige oftast sa att vi skulle »få« en undersökning.

För amerikanen var det som att ta ut något från ett konto. Sjukvårdsförsäkringen gav alltid en självklar rättighet till den bästa tillgängliga behandlingen.

Medan det svenska lilla ordet »få« i stället antydde en medvetenhet om att vårt sjukvårdssystem var solidariskt finansierat och till viss del begränsat.

I dag är situationen på många sätt annorlunda.

I USA har rätten till den bästa tillgängliga behandlingen blivit betydligt urholkad. Kostnadsutvecklingen har gjort att stora delar av befolkningen, med sjukvårdsförsäkring via sin arbetsgivare, har fått se nya begränsningar. Med »Managed care« har försäkringsbolagen styrt patienterna hårdare till vissa vårdgivare och låtit de egna vårdcentralerna ange vilka behandlingsmöjligheter som är tillgängliga.

Medan vi i Sverige den senaste tiden haft en upprörd debatt över att vårdens resurser inte räcker till allt som medborgarna kräver av den.

Sedan riksdagens prioriteringsbeslut kom för sex år sedan har diskussionen om prioriteringar i vården förts på många fronter. Prioriteringsdelegationen verkade under ett antal år för att föra ut debatten till medborgarna för att därmed få legitimitet åt de beslut som skulle komma.

När nu Östergötlands läns landsting blir först i landet med en konkret prioriteringslista, som baseras på riksdagsbeslutet, verkar ändå många bli helt tagna på sängen.

Inte minst sjukvårdsminister Lars Engqvist som på ett tidigt stadium i massmedia sa att han inte trodde att politikernas lista var förenlig med lagen, även om han inte hunnit sätta sig in i detaljerna. Även senare har han undvikit att uttala sig i frågan, och sagt nej till att medverka i en intervju här i Vårdfacket.

Av en sjukvårdsminister borde man ändå kunna begära att han följer de processer i landstingen som pågått länge, att skapa konkreta lokala åtgärder av riksdagens prioriteringsbeslut. Östergötlands prioriteringslista borde därför inte komma som en överraskning för honom.

Men kanske behövdes just ett sådant konkret beslut med riktiga diagnoser, för att diskussionen skulle komma igång på allvar. Listan har väckt stora och svåra diskussioner: Om hur stor del av våra gemensamma pengar i samhället som ska få gå till vården, om allas lika rätt till en bra vård och om det är politiker eller vårdpersonal som ska stå för
prioriteringarna.

För när vården saknar pengar är det alltid verkliga val mellan patienter, diagnoser och vårdformer som måste göras. Vårdpersonal har länge krävt att få tydligare beslut från politikerna att grunda sina prioriteringar på för att göra det lättare att diskutera med patienterna.

Att det första konkreta beslutet om prioriteringar i vården fattades just i Östergötland är ingen tillfällighet. Där finns sedan några år tillbaka Prioriteringscentrum, ett nationellt kunskapscentrum för prioritering i vård och omsorg.

Vartannat år ordnar Prioriteringscentrum en nationell konferens, och i år hölls den på försommaren i Umeå.

Där redogjorde bland annat förelääsare från Norge, Nederländerna och Storbritannien för sina länders erfarenheter av prioriteringar i vården. Slutsatsen av dessa internationella erfarenheter var att mycket arbete lagts ner centralt på frågan, men ytterst lite har blivit gjort i vården.

Det är alltså oerhört komplicerat att genomdriva konkreta prioriteringar. Ingen vill förmedla budskapet att vården måste ransoneras, varken vårdpersonal eller politiker. Frågan berör själva grunden i ett samhälle – synen på demokrati och på hur samhällets resurser ska fördelas.

Den amerikanske etikforskaren Norman Daniels sa på Umeåkonferensen att det aldrig går att få prioriteringsbeslut som kan accepteras av alla. Det är i stället själva beslutsprocessen som är den viktiga. Hur besluten kommer till måste vara tydligt, diskussionen ska vara öppen och besluten ska fattas av personer som allmänheten har stort förtroende för. Det låter som den ideala demokratiska processen. Där också medborgarna måste ha kunskaper och se helheten i hur samhällets resurser ska fördelas.

Politikerna måste våga ta en djupare diskussion också om de svåra besluten att begränsa tillgången till vård.

eu-omröstningen ledde till en gigantisk folkbildningskampanj kring eu. Tänk om man kunde få till en liknande kring vårdens prioriteringar!