»Om jag får en glass, en video och en läsk«

Morgan kräver mutor för att ta det nödvändiga provet. Hans mamma går med på det men ger dubbla budskap som inte gör saken lättare. Vad skulle kunna få den krånglande ungen att acceptera sticket?

Jag lägger märke till dem redan när de kliver in genom entrédörren på barnmottagningen. En sliten och gråblek mamma med en flicka på armen och en liten kille vid handen. Så snart de kommit in släpper han hennes hand och tar famnen full med skoskydd. Hon säger något till honom och han vänder ryggen mot henne för att slippa laserblicken. Hon ställer ner den lilla flickan som gråtande börjar klänga på hennes ben. Hon rör vid pojkens axel. Han kastar alla skoskydd i luften och springer i väg.

»Morgan! Morgan, vänta här på mamma.«
Hon böjer sig ned och plockar upp skoskydden, ursäktar sig när en pappa och hans tonårspojke passerar. Jag byter dropp på en flicka som fastar för blindtarmsoperation. När jag åter passerar väntrummet sitter killen feberröd och blankögd i plastrutschbanan och mamman försöker övertyga flickan om lämpligheten av att byta blöja. Det kryper i mej när jag lyssnar på dem.

»Skulle det inte vara skönt med en torr blöja?« säger mamman sittandes på huk.

»Nä!« Flickan sätter sig också på huk. Det ser ganska komiskt ut.

»Men om du känner efter kan det inte vara så skönt med en våt blöja. Ska jag byta den åt dej?«

»Nä! Jag vill inte.«

»Jag tror att du har bajsat och då kan du bli röd i stjärten om jag inte byter den. Det kan kännas väldigt obehagligt.«

»Nä! Säjer ja ju.« Mamman lägger huvudet på sned och ser ledsen ut. Flickan härmar henne, inte utan talang. »Nä! För jag vill inte.«

»Men om det har blivit en bajskotte så vill den säkert vara hos sina bajskompisar i toaletten. Kan jag inte få byta blöjan. Det går jättesnabbt.«

»Jag vill inte! Vill inte! Aldri i live! Nä!« skriker flickan.

»Men snälla, rara Fredrika, nu gör du mamma ledsen.«

»Gråt då!« Fredrika reser sig upp och klättrar upp i soffan.

Mer hinner jag inte höra innan jag går och
sätter antibiotikadropp på en liten kille med lunginflammation. När jag återkommer har de varit inne hos läkaren. Han sätter en remiss i min hand med önskan om ett crp. Jag ska få den äran att sticka Morgan. Han vägrar att lämna rutschbanan förrän han blivit lovad glass och videofilm och en stor läsk av sin mamma. Hon bär in båda barnen i behandlingsrummet och ler urskuldande mot mej. Jag ber honom berätta vad han heter och frågar mamman när han är född.

»Jag skulle vilja ta ett blodprov på dej.« Han stirrar på mej som om jag var från Mars. Men säger ingenting.

»Är det verkligen nödvändigt«, frågar mamman. (Nej vi brukar sticka barn för att plåga dem när vi har chansen, säger jag inte.) Förklarar tålmodigt att pojken har en infektion och vi vill se om den kan behandlas med antibiotika. Morgan ska just sträcka fram armen när hon fortsätter. »Jag hatar att bli stucken. Jag fixar det inte, vet du.« Morgan drar tillbaka armen och gömmer den djupt in i ärmen på sin tröja. Han böjer in huvudet och vägrar att se på mej.

»Jag vill inte bli stucken. Jag vill hem nu«, muttrar han under lugg.

»Se på honom, vad ska vi göra nu? Det gör inte ont Morgan. Det gör inte ont, säger mamma.«

»Jo, lite ont gör det. Men jag vet att du fixar det«, säger jag.

»Skitapor! Jag vill inte!« skriker Morgan och springer tillbaka till rutschbanan.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida