»Om mamma dör ska jag anmäla er!«

En aggressiv, orolig dotter kräver vård på en högre nivå än vad sjukdomen kräver. Men mamman är döende, oåterkalleligt. Hur skulle du ha gjort i mötet med dottern?

9 februari 2004

Jag sitter på kontoret när telefonsamtalet kommer. Eftermiddagen är fulltecknad av kundbesök, fakturor att attestera, en offert som måste vara klar innan jag går hem för dagen. Telefonsamtalen kommer aldrig lägligt, ett astmatiskt väsande och min planering faller ihop som ett korthus.

»Hur är det mamma?«

»Det går inte längre. Du… måste… komma!«

Adrenalinet virvlar genom kroppen. Hur illa är det den här gången? Kanske lika bra att åka till akutmottagningen. Om mamma blir inlagd känns det lite lugnare. All min tid går åt till att åka i skytteltrafik till vårdcentralen, apoteket, sjukgymnasten och akutmottagningen. Hur gör de som inte har stridbara anhöriga som orkar kräva aktiva åtgärder? Sist vi var på vårdcentralen tänkte de inte ens ge henne antibiotika fast hon var så sjuk. Virus, sa läkaren. Det säger de alltid när de inte vet vad det är. Om jag inte hade stått på mej hade hon fått åka hem igen efter att bara ha inhalerat. Förr fick de i alla fall dropp. Besparingar förstås. Jag kände hur irriterad läkaren var, men vi fick vårt recept sen jag hotat att kontakta vårdcentralens chef.

»Jag kräver att mamma blir inlagd. Förra gången när hon fick penicillinsprutor blev hon mycket bättre.« Jag försöker låta lugn och bestämd, trots klumpen i halsen. Innan han hinner protestera nämner jag det näbbiga bemötandet på vårdcentralen och felbehandlingen sist vi var på akutmottagningen när mamma blev förväxlad med en annan 84-årig kvinna. Jag har inte anmält det ännu, men det tar på krafterna att hela tiden bli motarbetad. Någon gång blir måttet rågat. Jag ser hur hans kroppsspråk förändras. Det hårda draget kring munnen djupnar. Han lägger armarna i kors över bröstet, men han gör som jag säger.

Natt.

Telefonen ringer. Jag sträcker omtöcknad ut handen i mörkret. En kvinnlig röst. Det tar en stund innan jag förstår vad hon menar.

»Din mamma är försämrad. Jag tycker du bör komma in till sjukhuset. Det är allvarligt.« Jag kör i ilfart. Tårarna blandas med mascaran jag inte orkade tvätta av mej när jag gick till sängs.

»Mamma får inte dö!« Jag ser den trötte medicinjouren rakt i ögonen. Ser en gnutta medlidande i hans ansikte och brister i gråt. »Hon får inte dö!«

»Din mamma är 84 år. Hon är svårt sjuk i sin kol, har hjärtsvikt och diabetes. Jag tror inte hon reder upp det den här gången. Vad vi kan göra är att ge henne ett värdigt slut. Hon ska inte behöva ha ångest eller andnöd.«

»Om ni inte kan klara hennes liv, kräver jag att hon får gå till iva! Enligt lag har man rätt till vård på lika villkor oavsett ålder. Jag kommer att kontakta Socialstyrelsen. Om mamma dör och du inte har gjort allt du kan håller jag dej ansvarig för hennes död. Mamma var pigg förut. Så fick hon en förkylning.«

Natten går mot gryning, andetag för andetag väser i slangarna. Lysrören i taket skär in i ögonen. Höga röster. De vitklädda byter ansikten klockan sju. Mamma vaknar med ett häftigt ryck. Hon försöker slita tuben ur halsen. Får tag i artärnålen, drar i den. Nystar och vevar med sina vilsna händer innan de får tag i hennes armar och håller henne fast. Dag efter dag. Lunginflammation. Urinvägsinfektion. De närmar sig henne och sticker henne oavbrutet i lysrörens obarmhärtiga sken. Lägger vi henne i respirator kommer hon aldrig att komma ur den. Mamma får inte dö. Mellan mej och döden finns bara mamma.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida