Ordförandeskapet har man till låns

Det är svårt att sluta när det är som roligast. Samtidigt är det ett bra tillfälle för en ny ordförande att tillträda och för kommande kongress att ta sikte mot nya mål.

När jag valdes till ordförande i Vårdförbundet, i oktober 1994, så var jag full av förväntan. Den förväntan har inte kommit på skam. De senaste tio åren har varit de roligaste i mitt yrkesverksamma liv. Inte bara därför att jag fått vara med om att föra Vårdförbundet framåt i viktiga frågor, utan också för alla de vänner och bekantskaper som jag fått.

Jag har sett på mitt uppdrag som en stor möjlighet att vara med och påverka utvecklingen, inte bara inom förbundet, utan också inom vården och samhället i stort. Varje dag har jag vaknat med lust att ta vid där jag slutade dagen innan. Nu kanske jag låter som en Pollyanna, som leker »vara glad-leken«, men det finns inte något tillkämpat med min lust. Den kommer helt enkelt därför att uppgiften varit så utmanande och rolig. Jag har både fått lära mig mycket och haft den stora förmånen att kunna lära ut och kommunicera mina tankar och idéer.

Det är högt i tak i Vårdförbundet. Det är jag glad över. Det är också ett förbund, som strävar efter att tänka nytt och ompröva befintliga idéer. Det är ett förbund som ofta framstår som modigt, utmanande, men också vilande på en stabil professionell grund.

Ordförandeskapet är inget som man äger, utan bara något som man har till låns. Det har jag haft i minne hela tiden. Om jag hade glömt det, hade det varit ännu svårare att lämna. Det är alla medlemmar, som genom sitt förtroende, har lånat ut uppdraget till mig. När uppdraget är avslutat kommer jag att tacka särskilt för det.

Att det är till låns innebär också att vi medlemmar har möjlighet att byta ordförande när vi så önskar. Jag tror att denna möjlighet ska utnyttjas med inte alltför långa mellanrum. Nya personer är aldrig de samma som gamla, utan de är annorlunda. Och just det att vara annorlunda främjar ofta kreativitet och utveckling. Det nya och annorlunda kan bidra till att nya mönster skapas och nya processer med nya deltagare kommer till stånd.

Jag tror att jag aldrig mer får vara med om något så roligt uppdrag som det jag har haft. Det är inte med sorg jag säger det, utan med en stark känsla av tacksamhet.

Nu återstår ett halvår av intensivt arbete inför stundande kongress. Det ser jag fram emot. Jag kommer att fortsätta med samma motivation och tempo, därför att jag är övertygad om att Vårdförbundet har de förutsättningar som krävs för att klara de framtida utmaningarna.